Vänner kommer, vänner går.

Min bloggvän Karin skrev i en kommentar “Jag tänkte på det här med vänner. Har du haft vänner som har svikit? Hur resonerar du där? Hur tänker du kring vänskap? Det är ett intressant ämne tycker jag :-)”

Så glad att Karin tog upp det här ämnet. Jag har nog inte skrivit jättemycket om vänskapsrelationer i bloggen? Och när det görs är det väl enbart solskenshistorierna.

För mig ska vänskap gärna vara enkelt och smärtfritt. Och något som varit kanske den viktigaste faktorn mig och mina vänner emellan när vi bott på olika platser mer än vad vi bott nära varandra är att det ska vara kravlöst. Jag har de närmsta själsfränderna jag hörs regelbundet dagligen eller vecko- och månadsvis. Vi har en facebookgrupp vi hörs i och uppdaterar varandra emellanåt. Sen har jag de där vännerna som jag ser ungefär en gång per år. Vi förväntar oss aldrig ett samtal eller mail, men vi kan ses och fortfarande vara bästa bästa vänner. Kravlöst. Sen kan jag tycka det är fint att skicka ett litet mail ibland eller sms. Tycker du att hen aldrig hör av sig? Hör av dig själv!

Om du dock känner att det är en relation som tar mer energi än den ger kan jag bara rekommendera att keep a distance! Det har hänt mig. Man behöver inte “göra slut” man kan bara sluta höra av sig. Det är förstås lättare om man redan bor på avstånd. Jag har haft ett uppbrott med en vän för några månader och idag är jag så glad att vi hittat tillbaka till varandra. Och det är nog så med vissa vänner man hittar när man är sjutton, att ibland växer man båda upp lite och går över i en mer mogen relation :-)

Vänner som tar mycket energi försöker jag alltså ta avstånd från, att inte ge för mycket av mig själv. Men gör ingen big deal av det längre. Tror dock aldrig jag haft vänner som liksom svikit? Hade endel bekymmer hela låg- och mellanstadiet men det räknas inte riktigt.

Hur resonerar ni? Och har ni några historier på ämnet att dela med er av?

Sanna och Emma, bästisar jag hittade på högskolan! Så fina människor. Och idag kravlösa relationer.