Fem frågor, fem svar.

Här kommer en liten lista med fem frågor. Det är nämligen en utmaning och jag blev utmanad av ingen mindre än Freedom Travel. Det halvgalna paret som om en vecka ska ge sig iväg på en resa genom Europa med husbil i ETT HELT ÅR. Och vanligtvis bor de i sin husbåt i Stockholm. Så himla coolt tycker jag.

Anyways, här kommer mina svar:

1. Vilket livsmedel kan du inte leva utan?
Ägg? Tycker ägg är en himla bra grej men har perioder då jag äter mer och perioder jag inte äter lika mycket. Tycker nämligen det kanske tråkigaste som finns är att koka ägg… I Indien var min standard-middag 3-4 kokta ägg (1 ägg med ägg-gulan, resten bara vitan) tillsammans med massor av frukt, toast och cornflakes med mjölk. Hehe, japp det blev kanske lite för ensidig kost. Gillar eller älskar också äggröra! Vispa äggen lite lätt med mjölk och så i pannan någon minut medan man rör om – mums! Men är även en chokladjunkie som älskar min choklad i alla former! (Har dock haft en period på senaste då chokladen inte lockat lika mycket??) Räknas det som livsmedel?

IMG_4745En typisk middag i Indien. Skyller på att vårt första kök hade besök av en råtta och att köken överlag inte har ac/fläkt = så jäkla varmt att försöka laga mat. Och så bristen på råvaror förstås, kände inte för att gå och köpa en hel kyckling där man fick se på när den slaktades…

2. Godaste efterrätten?
Nomnom, älskar generellt efterrätter men det blir väl desto mer sällan. Vet inte om jag har någon favorit? Älskar marsipan. Gillar cheesecake i alla former också. Och vaniljglass med chokladsås som stelnar! Pappa brukar laga en efterrätt med bär i ugn och vit choklad ovanpå (glömt namnet nu), det gillar jag. Och glass med varma hjortron, guuud, det är kanske favoriten! Just för att det blir extremt sällan, så exotiskt. Åh nu kom jag på – ostbuffén vi fick i Lech: olika ostar och marmelader, det är också en ljuvlig dessert! Med ett glas torrt rött vin.

3. Vad tränar du helst en dag då du har all tid i världen?
Ett långt pass på gymmet. Med lätt uppvärmning och sen genomgående hela kroppen + intensiv kondition på slutet, skön stretch och bastu! Eller en promenad/vandring i ett litet bergigt område (tänker Gällivare – Dundret) på cirka 15-20 kilometrar.

< Föreställ er en bild på mig i gymmet (borde kanske bli bättre att ta någon bild då och då när jag tränar, skulle det uppskattas?) >

4. Bästa träningsredskapet?
Förälskat mig lite i kettlebells den senaste tiden. Annars gillar jag numera pullup-stången. Eller ett hopprep, att hoppa hopprep är kul och känns som bra träning – gör det jämt nuförtiden på gymmet.

5. Vad är du tacksam för just nu?
Livet. Vintern. Norden. Typ så känner jag. Och att jag kan planera mina dagar exakt hur jag vill – det är skönt att få ”uppleva” en sån här period i livet också. Det är jag enormt tacksam över! Råkar också vara väldigt tacksam över ni bloggläsare – ni ska ha en eloge för att ni är så bra på att kommentera ❤️ Blir mer levande blogginlägg när ni är med och diskuterar och babblar :-)

Blogg lista
Nu vill jag utmana: Anna, Daniel, Caspian, Victoria och Julia.

Puss och god natt,
Från Jennifer som somnar i Helsingfors ikväll.

Att plötsligt bli sambo.

Hur länge träffades ni innan ni blev sambo? Delar ni på hushållssysslor och ekonomi eller hur gör ni?

Det här var en fråga Johanna ställde förra veckan och jag tänkte att jag skulle försöka svara på den. Att jag och min pojkvän råkade bli sambos här i höstas var inte något direkt planerat eller ens aktivt beslut. Och det är kanske inte helt optimalt egentligen då det är en stor utmaning att leva tillsammans med någon när man är van att bo ensam. Dock är vi båda vana med enkla boendesituationer och märkliga room mates – och då känns det plötsligt väldigt enkelt (och fantastiskt!) att få bo tillsammans med någon  man tycker om och vill hänga 24/7 med.

Vi började ju dejta i våras och skulle lämna München i slutet på juli. Det hade kunnat bli en sådan typisk ‘sommarflirt’ eller ‘utbytesflirt’, något som tar slut innan det knappt hunnit börja. Jag har varit med om för många sådana. Istället valde vi att ge det en chans då jag var flexibel och faktiskt kunde hänga lite i Finland om jag ville. Nu har jag varit här två månader och under tiden har vi levt som ‘sambos‘ då han har en lägenhet och det skulle vara rätt onödigt för mig att skaffa en egen bostad här. Och hittills har det fungerat bra! Men det känns jättemärkligt att kalla sig själva sambos, vi är pojk- och flickvän som råkar bo ihop, hehe.

Hushållssysslor delar vi rätt lika på, gör det tillsammans eller varannan gång. Han pluggar rätt mycket så då kan jag laga mat/diska mer någon dag, men det brukar han ta igen vid tillfälle. Angående ekonomi… När vi handlar mat/äter ute och liknande betalar vi ungefär varannan gång, sådant brukar jämna ut sig i slutändan. Just nu har vi så pass låga levnadskostnader att vi inte behöver räkna varenda krona (eller ja, euro) där.

roadtrip dejt

Vi har inte följt några regelböcker, en av våra nästan första dejter var till exempel en roadtrip. Här i Meersburg (Tyskland), en bild av min Mumin jag är extremt förtjust i. Allt var lite nervöst, pirrigt, vi höll handen utomhus för första gången osv.

Vad min familj tycker om min livsstil.

Hur ser din familj på att du valt att leva ett… hmm.. mindre ”slå-sig-ner-på-en-och-samma-plats”-liv?

Fick den här frågan i en kommentar av Anna och tyckte det var en väldigt intressant tanke som jag tänkte reflektera lite över här i bloggen. För det första, valt och valt – det har liksom bara blivit som det blivit och egentligen är det väl en rätt temporär livsstil det här med att flytta runt från plats till plats under kortare perioder. Jag har aldrig haft någon plan, aldrig tänkt ‘nu ska jag lämna Sverige på obestämd tid’. Utan jag följer med dit vindarna tar mig och än så länge har det fungerat bra. Just nu får jag liksom svindel av tanken att man skulle ta sig an ett projekt eller ge sig in i något som varar längre än 6 månader?? Jag har levt i så många 6 månaders-perioder att det känns som om det är så livet ska vara uppbyggt.

Jag misstänker dock att det är en fas, en dag kommer jag på riktigt behöva lugnet och tryggheten i ett hem. Och tills dess är det lika bra att hoppa runt omkring i världen, prova på olika saker och passa på att se och uppleva så mycket som möjligt.

För att återgå till själva frågan så har jag knappt reflekterat över min familjs åsikter över min flängande livsstil. De har alltid stöttat mig i allt jag gjort och från den dagen jag blev ‘vuxen’ (även om det nu inte skedde över en natt) har de litat på mina beslut till 100% och låtit mig fatta de besluten. De är såklart att de känner sig tryggare och lugnare nu när jag är i Finland jämfört med Indien – men de döljer oron bra och låter mig utforska och lära mig på egen hand. De är dessutom löjligt stolta över allt jag gör, precis så som föräldrar ska vara.

pappas flickamammas flicka

Pappa och jag på Island 2008. Mamma och jag på Kreta 2006.

Tacksamheten jag känner inför mina föräldrar är obeskrivlig. Och det bästa med att vara lite närmare hemma (och inte i Kanada eller på Nya Zeeland) är att de gärna kommer och hälsar på! Mamma kom till Indien, pappa till Tyskland två gånger och nu kommer mamma och mormor hit om ett par veckor.

De hoppas nog att jag kommer bosätta mig i Sverige framöver eller åtminstone inom räckhåll. Så om jag skulle fortsätta den här livsstilen i många år till eller vilja åka ännu längre bort (eller då barn blir aktuellt som Anna själv nämnde), då finns nog en risk att deras åsikter skulle ändras en aning. Men som barn och dotter vill man ju vara nära sina päron – så de är ju ömsesidiga känslor!!

IMG_8226

Exakt såhär såg jag ut den där dagen i augusti 2010 när jag flyttade hemifrån och pappa körde ner mig från Gällivare till Jönköping. Rödhårig och +10kg. Nervös och skräckslagen men också enormt förväntansfull att äntligen få se något annat än Gällivare!

Hur börjar man blogga?

Min bloggläsare Jo ställde en legitim fråga till inlägget om svenska resebloggar:

Åh, jag vill också blogga! Men kommer liksom aldrig igång. Jag skulle kunna blogga om mitt liv här i Madrid, mina resor jag gör (Afrika varje år, samt Oceanien) och när vi flyttar härifrån kommer vi garanterat bo i nåt annat spännande och kul land.

Är det svårt att komma igång? Känns det inte lite egotrippat liksom? Jag skulle nog ha svårt att skriva som om jag förväntar mig att nån annan än mamma läser det liksom.

För det första skulle jag nog bli gladast i världen om Jo började blogga – just för att hon, precis som hon skriver, verkar ha ett spännande liv. Jag råkar nämligen vara rätt sugen på just Madrid också och skulle gärna följa någons liv där. Så min första spontana reaktion: JAA – BARA GÖR DET! Följdfråga: har du försökt starta en blogg och börja skriva?

Det är svårt för mig att säga om det är svårt att komma igång då jag bloggat i princip dagligen i åtta år nu. Men jag tror att det kan vara bra att ha en tanke om vad man vill blogga om och varför man gör det. Du undrar om det inte känns egotrippat? Och att det är svårt att föreställa sig någon annan än mamma som läser. Jag tror inte man bör börja blogga med alla som ska läsa i åtanke – utan snarare för att man har någonting att berätta, något man vill skriva ned – antingen för att komma ihåg eller för reflektion. Att utgå ifrån att mamma är den enda läsaren låter som en väldigt bra början. Gillar man att skriva underlättar det förstås och är man mer av en fotomänniska kan man lägga mer krut på bilderna och mindre på texterna.

I början är det också bra att sätta upp ett mål just för att komma igång. Vi måste göra något ett visst antal gånger för att det ska bli en vana och rutin för oss. Och då behöver man ibland pusha sig själv. Vill du blogga en gång i veckan? Varannan dag? Sätt upp ett mål som känns rimligt för dig och håll dig till det.

starta en blogg

Så låt oss summera mina tips för att komma igång med bloggandet.

Tips för att börja blogga:

  • Fundera på varför du vill blogga – har du en historia att berätta, vill du dokumentera ditt liv och reflektera över det du upplever, samla inspiration, eller hålla nära och kära uppdaterade?
  • Bestäm dig på ett ungefär vad du vill blogga om, det sägs att ‘fem pelare’ alltså fem ämnen, är en bra grund att ha och försöka hålla sig till dessa ämnen.
  • Inspireras av andra! När du har en tanke om din egna blogg kan du hämta inspiration från liknande bloggar.
  • Fokusera inte på läsare/läsarantal – skriv för din egna skull (och för mamma).
  • Sätt upp ett mål över hur ofta du ska blogga.
  • Blogga via mobilen! Eller anteckna åtminstone de idéer som dyker upp. Det är sällan jag har ro att sätta mig ner vid min mac och skriva utan jag bloggar oftast via min telefon.

tips för att börja blogga
Det här är en bild från mitt första inlägg på den här bloggen, våren 2012. Jag började 2006 på Blogspot, med två olika bloggar. Sedan fortsatte jag i flera år på blogg.se för att gå vidare till Spotlife.se (den bloggen raderades när jag slutade använda den, lite synd, var några månaders vackra blogginlägg!) och så blev jag erbjuden att vara toppbloggare hos Finest och det var jag medan jag pluggade i Kanada. Slutligen bestämde jag mig för att skapa en egen domän – och det ångrar jag inte!

Att bestämma vilken platform man vill blogga via, det är också en djungel. Vill ni ha ett eget inlägg om tips för det kanske?

Att anpassa sig i ett nytt land – boende & vänner.

Glömde bort den sista frågan som jag fick från Sandra för över en månad sen – hur man gör rent praktiskt med boende och hur man skaffar sig vänner.

Vi pratade tidigare om hur man vet vart man vill resa, vad man kan jobba med och så har vi diskuterat pengar när det kommer till det här med att ”flytta utomlands”.

Hur hittar man boende när man flyttar utomlands?

Detta är verkligen helt beroende på vart man ska. Därför föreslår jag att du pratar med någon som varit där eller letar upp en Facebook-grupp för staden, svenskar i staden, utlänningar i staden etc. Finns idag facebook-grupper inom dessa kategorier för de flesta större städer. Pluggar man är det oftast enkelt, det finns ett par alternativ att välja bland. I Auckland såg mitt rum ut såhär, delad lägenhet med fyra andra. I Indien verkade det väldigt enkelt att hitta ett boende, även om man fick kompromissa med varmvatten och diverse andra saker. Flyttar du till München kan du garanterat få räkna med att dela lägenheten – det är extremt vanligt här och det finns en bra hemsida för att hitta dessa rum som finns att hyra.

Men mitt bästa tips är nog egentligen att prata med någon som varit där tidigare och bott där – de har säkerligen tips för dig :)

Hur skaffar man vänner när man är helt ny någonstans?

skaffa vänner utomlandshur skaffar man vänner
Mycket tjat om Nya Zeeland, men det ligger mig så sinnessjukt varmt om hjärtat och det är en plats utomlands där jag träffade fantastiska människor som jag hade såå kul med!

Är det något mina erfarenheter talar för så är det att man måste ha tålamod ibland när det kommer till att hitta vänner och någon man tycker om att hänga med. Detta är något som alltid är lite läskigt när man åker iväg och faktiskt vart man än ska om det är utomlands eller innanför Sveriges gränser. Hur ska det gå? Vem ska jag hänga med?

Våga ta kontakt – våga bjuda med dig själv i början! Andra tänker sällan på att man som ny (om man råkar vara den enda nya) kan känna sig ensam. När jag har pluggat har det alltid varit enkelt. Här i Tyskland var det svårare av diverse anledningar. När jag kom till Jönköping var det i och för sig riktigt kämpigt i nästan ett halvår innan jag hittade mina själsfränder.

Ett annat tips är att vara med på alla tillställningar du får chans till i början – ett par fester eller middagar och du kommer lättare in i gänget, även om det kan kännas motigt. Har du en blogg (eller twitter) är det ett ypperligt tillfälle att efterlysa människor i staden du ska till – jag mötte upp med en svensk tjej som bott i München i många år min första dag här enbart för att hon läste min blogg! Även facebook-grupperna jag pratade om kan vara bra för att knyta kontakter :)

Jag vet inte om tipsen är överdrivet självklara? Hur som helst, den bästa inställningen i vilket äventyr man än tar sig an är nog att det alltid löser sig!

Vänner kommer, vänner går.

Min bloggvän Karin skrev i en kommentar ”Jag tänkte på det här med vänner. Har du haft vänner som har svikit? Hur resonerar du där? Hur tänker du kring vänskap? Det är ett intressant ämne tycker jag :-)”

Så glad att Karin tog upp det här ämnet. Jag har nog inte skrivit jättemycket om vänskapsrelationer i bloggen? Och när det görs är det väl enbart solskenshistorierna.

För mig ska vänskap gärna vara enkelt och smärtfritt. Och något som varit kanske den viktigaste faktorn mig och mina vänner emellan när vi bott på olika platser mer än vad vi bott nära varandra är att det ska vara kravlöst. Jag har de närmsta själsfränderna jag hörs regelbundet dagligen eller vecko- och månadsvis. Vi har en facebookgrupp vi hörs i och uppdaterar varandra emellanåt. Sen har jag de där vännerna som jag ser ungefär en gång per år. Vi förväntar oss aldrig ett samtal eller mail, men vi kan ses och fortfarande vara bästa bästa vänner. Kravlöst. Sen kan jag tycka det är fint att skicka ett litet mail ibland eller sms. Tycker du att hen aldrig hör av sig? Hör av dig själv!

Om du dock känner att det är en relation som tar mer energi än den ger kan jag bara rekommendera att keep a distance! Det har hänt mig. Man behöver inte ”göra slut” man kan bara sluta höra av sig. Det är förstås lättare om man redan bor på avstånd. Jag har haft ett uppbrott med en vän för några månader och idag är jag så glad att vi hittat tillbaka till varandra. Och det är nog så med vissa vänner man hittar när man är sjutton, att ibland växer man båda upp lite och går över i en mer mogen relation :-)

Vänner som tar mycket energi försöker jag alltså ta avstånd från, att inte ge för mycket av mig själv. Men gör ingen big deal av det längre. Tror dock aldrig jag haft vänner som liksom svikit? Hade endel bekymmer hela låg- och mellanstadiet men det räknas inte riktigt.

Hur resonerar ni? Och har ni några historier på ämnet att dela med er av?

20140427-221823.jpg
Sanna och Emma, bästisar jag hittade på högskolan! Så fina människor. Och idag kravlösa relationer.

Hur har man råd att resa eller flytta utomlands?

Att flytta inom sitt egna land är normalt mindre kostsamt än att flytta utomlands. Så ja, du kommer behöva lite extra pengar för resa, visum, vaccinationer och allt vad det nu kan vara. För att resa behöver man givetvis också pengar. En del använder sparpengar antingen som de sparat ihop själva genom att jobba eller som de ärvt, andra har föräldrar som har möjligheten och lusten att hjälpa. Sanningen är vi alla har olika förutsättningar. Har du inga sparpengar eller föräldrar som kan hjälpa, då rekommenderar jag att du jobbar hemma ett tag och börjar spara. Det är i och för sig ett helt eget kapitel, men det handlar om prioriteringar. Om du inte har pengar just nu kommer det förstås krävas lite mer tid och planering innan du kan ge dig iväg, men det är inte omöjligt.

20140408-113723.jpg
Att bo och leva i Auckland var inte superbilligt. Jag betalade mindre för boende OCH mat för fyra månader i Kanada än vad jag betalde enbart för boendet på NZ.

Jag tycker att det alltid är så himla känsligt att prata om just pengar, eller hur? Kanske inte om man jobbat ihärdigt och sparat ihop sina egna pengar. Men så fort man har generösa föräldrar eller far- och morföräldrar så är det liksom alltid någon som tittar lite snett. Därför pratar jag ogärna om det. Men med tanke på att jag hade mitt första jobb när jag var 18, började plugga direkt efter gymnasiet och har gjort två internships efter varandra med kass lön så kan ni nog räkna ut ekvationen själva. Sen lämnar jag det upp till er hur dömande ni vill vara.

Jag hör dock gärna era funderingar och åsikter, vad ni tänker om detta – pengafrågan – och om ni har några tips! Stipendier till exempel? Det kan vara värt att kolla upp om man kan få beroende på vad det är man ska göra.