Vad gör man åt hemlängtan?

Det händer väldigt sällan. Under de många månader jag spenderat utomlands de senaste par åren, har hemlängtan aldrig varit särkilt påtaglig. Det värsta jag upplevt var nog den här hemlängtan i Australien, och då var jag så gott som på väg hem.

Australien, vilket fantastiskt land! Och Melbourne, en stad jag skulle vilja bo i.

Så jag har haft sköna, lediga dagar nu. Det var vad jag behövde, att få stanna av och stanna upp – andas lite – göra ingenting. Men i och med det och den här högtiden som betyder mycket för indierna här i södern, kom ett uns av hemlängtan som ett brev på posten.

Det är då man inser att man aldrig vill, på riktigt, bo någon annanstans än i Sverige. Det slår mig som en blixt från himlen ibland, just det hur starkt bunden man är till sina traditioner och sitt land. Mitt Sverige. Jag har liksom ingen anknytning till det här ‘Onam Celebrations', det känns inte i hjärtat så som julen känns till exempel. Jag försöker förstå, men jag känner ingenting och så tänker man – vart är mina nära och kära? De är hemma, hemma hemma hemma. Hemma i Sverige.

Och så vill man gråta för att indierna är så konstiga som äter på bananlöv, med händerna, och helst av allt skulle jag vilja sitta i den svenska hösten med skinnjacka och en stor halsduk på sommarens sista uteservering och smutta på ett glas vin, med mina bästa tjejkompisar. 

Det var två år sedan jag fick uppleva hösten. Egentligen saknar jag inte hösten per se, den är vacker och så (och höstkläder är oftast rätt trevligt), men det är inte vad mitt hjärta längtar efter just där och då när hemlängtan infinner sig. Och om jag verkligen fick valmöjligheten att vara i Sverige precis just nu, så skulle jag inte tacka ja bara sådär.

Det är komplicerat det här med hemlängtan och jag har ännu inte upplevt några allvarliga fall. Alla mina känslotillstånd går jag upp och ner som i en berg- och dalbana.

Det här var dock första gången, förutom andra natten i Indien, på 2.5 månad som jag kände sådan hemlängtan. Och den liknade vad jag brukar känna kring påsk. Men sen fick jag sällskap och sysselsatte mig och då glöms det liksom bort igen! Känn och våga känn, gråt, ring någon där hemma – men glöm inte att gå ut igen och hitta på saker. Fånga landet du är i, knyt vänskapsband och kontakter, lär dig allt du kan. Hemma finns kvar och väntar på dig när du är redo för det.