Hur indierna gör när de äter.

HAPPY ONAM! Det är vad vi önskar varandra i dessa dagar. Eh ja, det är lite väl mycket 'Indien' på bloggen just nu känner jag, håller ni inte med om det? Men ni får ha överseende, det är lite mycket 'Indien' i mitt liv just nu, märkligt va?

Idag skulle detta alltså firas och det verkar som att det gör man bäst genom att äta, i detta fallet onasadya som jag berättade om i förra inlägget. Och det här med indiernas ”matvanor” alltså… Vart ska man börja?  

Vid större tillställningar som dessa och till exempel bröllopet, så är det väldigt enkelt. Det är plaststolar och pappersdukar, väldigt simpla pappersdukar, inte med något kitchigt mönster eller så.

Maten delas sedan ut från servitriserna som springer med små byttor fram och tillbaka och fyller på så fort man önskar. Att äta med handen börjar jag bli rätt grym – särskilt efter utmaningen att äta efterätten payasam, som är som nyponsoppa i konsistensen.

Att äta allting med händerna, ni kan ju tänka er hur det ser ut? Och inte bara det, utan även det man äter här, ser sällan särskilt aptitligt ut om vi säger så. Men det verkar gå indierna oberört förbi, INGEN har någonsin reagerat på hur maten SER UT (eller hur de ser ut när de äter). Det känns som att det är det enda vi svenskar gör? Vi äter med ögonen, det ska vara vackert och det ska instragrammas. Instagram är inte så stort här som ni kan förstå, hehe.

Utsikten från restaurangen där vi var och åt denna onam-lunch idag var i alla fall vacker att lägga ögonen på, man såg vattnet. 

Åter till efterrätten payasam (uttalas pajsam). Man får den serverad i en pappersmugg, två olika sorter – en brun och en vit. När man ätit upp allt på bananlövet, häller man ut denna rinnande payasam. Sen krossar man det där krispiga brödet papparam i denna 'sås' OCH mosar en liten banan i alltihop. Då blir det även lite enklare att äta upp det, med handen.

Sanningen är att mixen av det otroligt söta, det salta och oljiga brödet och bananens sötma och fruktighet – är väldigt god! Med allting kämpar jag dock för att urskilja smakerna. Jag är van vid att ha maten så enkel och okryddig som möjlig, för jag gillar att känna allt vad det jag äter smakar. Och med tio olika röror, som alla smakar av tvåsiffrigt antalet smaker – blir det rätt högintensivt för mina smaklökar och hjärnan som försöker lista ut vad allt är.

Det som dock fascinerar mig mest är hur snabba indierna är på att lämna matbordet så fort de har ätit klart. I samma sekund som man konstaterar att man ätit klart så reser man sig, tvättar händerna och går. Det är tydligen vanligt att man går innan alla vid bordet är klara också – något som motstrider alla etikettregler vi får lära oss från barnsben i Sverige.

Vanligtvis efter avslutad måltid ställs en skål fram med frön som ska vara bra för matsmältningen. Idag trodde jag att vi blev serverade detta fast i små portionsförpackningar. Öppnade den glatt och hällde i mig fröna, för att i samma sekund som jag började tugga inse att det här var något mycket märkligt. Det var som att tugga på parfymerade, torkade blommor! Det skulle tydligen spottas ut efter ett tag och vara otroligt effektivt för en fräsch mun och andedräkt. Jösses.

Följ:
0
Jennifer Sandström
Jennifer Sandström

Jag hjälper jag dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.

4 Kommentarer

  1. Emelie
    17 september, 2013 / 07:25

    Haha åhh jag gillar verkligen den indiska maten. Jag gillar alla kryddor och hej och hå. Jag är född i fel land vad gäller mat :)

  2. 17 september, 2013 / 22:10

    Hej! Har precis varit i Indien och jobbat, feb-jun, i Bangalore och känner så väl igen mig i allt du skriver. Så härligt att höra dig beskriva hur det är och vad bra du skriver! Önskar jag kunde förklara lika bra hur det var att vara där. Tack för en bra blogg!

  3. 19 september, 2013 / 07:52

    Intressant och roligt inlägg att läsa! (Har precis hittat hit) Vi åt med händerna när vi bodde hos vänner i Kenya. Det funkade, även om jag föredrar bestick eller pinnar. Hur man äter skiljer sig ju väldigt mellan kulturer! I Europa är bordsskicket superviktigt, i Japan bryr man sig väldigt mycket om det estetiska, i Kina är maten supergod men det slabbas en hel del. Mina uppgattningar då ;)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Looking for Something?