Vi är många som har följt hans resa. Och igår nådde den sitt slut.
Det var med tårar som strömmade nedför mina kinder som jag möttes av det i morse. Det han har delat med sig av, förmågan han hade att uttrycka sig i ord och den vackra person han verkade vara. Han har satt djupa spår i många av oss.
Livet är skört och vi är sårbara.
Var rädd om det ni har och glöm inte bort att stanna upp och andas tacksamhet. Vi borde leva våra liv medan vi kan. Frågan är hur och vad vi ska göra för att verkligen göra det, för att verkligen leva våra liv? Man glömmer så lätt ni vet, man glömmer bort hur skört det är och hur mycket man har att vara tacksam över. Att man är vid liv. Att det finns någon som älskar en. I vardagslivets dimma glömmer man bort hur vackert allting här. Jag vill lära mig att öppna ögonen, glömma det betydelselösa och krama ur varenda sekund av livet.