Fredagen den 11 december.
Mamma Kerstin:
För 5 år sedan, en söndag i mars, ringer den här tösen och berättar med skärrad och ledsen röst att hon har skadat sina framtänder. Jag befinner mig mitt i den vackra vintriga Gällivare skogen, på skidtur. I dag 5 år senare, dagen D, slutbesiktning. Jag är med om det skulle behövas en tröstande hand.
Det putsas och donas i munnen och plötsligt hör jag att du sjunger. Jag och tandsköterskan tittar på varandra och ler. Du har kommit på att sång är lugnande. Du är klar och ni ska ses om ett år. Du tackade för denna gång och var tacksam över hur bra det har blivit. Tandsköterskan tackade också och sa att de kommer sakna din sång.
Det var fredagen innan lucia, som jag satte mig här, igen, hos tandläkaren. Som så många gånger under det senaste året och som så många gånger när jag precis fyllt 18. Ser jag inte ganska hemma ut i den där tandläkarstolen? Det tog sina tårar, några nästan-svimmningar, skakiga ben och massor av mod, men visst lyckades jag slappna av där tillslut. Sjungandes.
Det måste ha tyckt att jag var en lite udda men nog också en rolig patient.
Att gå till tandläkaren ensam är dock nästan otänkbart. Jag minns hemma i Gällivare, strax efter “olyckan”, då följde bästis, mamma och pappa med in till tandläkaren. Sedan dess har pojkvän, mamma och till och med mormor fått följa med som stöd under olika besök. De gånger jag trots allt tvingades gå dit ensam, då fanns en tandläkare eller sköterska där och höll min hand och klappade mig på axeln. Pjuh, det behövdes.
Och nu håller jag mest tummarna att jag slipper besöka tandläkaren på ett tag. Som jag sa till dem när jag gick, jag kommer tyvärr inte sakna er. Hehe. Måste dock säga att de tandläkare jag träffade hos Brånemarkkliniken verkade riktigt bra, så får lita på att de förhoppningsvis gjort ett bra jobb också.
Ett svar
Jag tror att de gillade dig som patient! :) Gillar inte heller tandläkaren, men har som tur är inte behövt göra något stort sedan utdragning av tänder och tandställning i 13-årsåldern.