Transportsträcka.

Livet är inte hundraprocentigt just nu. Det kan inte alltid vara det. Just nu är det mer en transportsträcka. Som den där långa, jobbiga resan man måste ta sig igenom för att komma fram till det underbara, exotiska målet. Idag flyger jag till Sverige igen. Var en och en halv vecka i Göteborg. Två veckor hemma i Helsinki. Nu knappt en vecka i Göteborg igen. Sen knappt en vecka i Finland. Och så prick en vecka i Sverige med både Göteborg och Stockholm. Och detta på grund av mina tänder och evinnerliga tandläkarbesök.

Samtidigt försöker jag påbörja livet här i Finland. Lägenheten går framåt. Alltid något. Men resten, träning, ”vänner”, osv, det har knappt existerat den senaste tiden. Jag saknar det!

Och jag längtar så tills den där dagen då jag känner mig hundraprocentig igen. Det är i alla fall vad jag måste intala mig själv, att det här inte är livet, utan att det är dit jag är påväg. Så himla märkligt.

  
Hösten är vackrare än någonsin och alla verkar njuta av sina liv. Gör ni det? Känner ni er kompletta? Hundraprocentiga?