Toppen av nervositet

Det var som om Friday Lab kände vad som bubblade under ytan när de bestämde sig för att junimånad skulle handla om mod.

Det släpps poddar och skrivkurser, folk publicerar sina första Linkedin-inlägg och presenterar det ena efter det andra spännande och kanske lite läskiga projektet. Själv ska jag hålla min första SEO-kurs nu i juni (och förhoppningsvis inte sista, men så långt har jag inte planerat).

Och som en fridaylabbare berättade “jag gick runt och kände mig så konstig och mådde illa, vad kunde vara fel?” Bara för att inse att det var nervositeten som tagit över kroppen totalt.

Då påminde Maja oss om något fint, hon sa “hur ofta är man så nervös, att man mår illa? Stanna i den stunden!”

Hennes ord gav även mig ett lugn när jag kände hur händerna plötsligt blev svettiga och pulsen ökade inför gårdagens webinar.

Det är en mäktig upplevelse, nervositet. Att förstå vad som händer i kroppen rent fysiskt tycker jag också hjälper. Att påminna sig om att kroppen bara gör sig redo, redo att prestera. Då behövs lite puls. För det kanske inte ens känns logiskt, att nervositeten infinner sig?

Och det kan förstås variera. Nervositet pga. rädslan över att öppna upp sig, visa sig sårbar, eller för risken att misslyckas. Eller bara för att man vill visa vad man går för. En chans i strålkastarljuset. Vad gör jag av den?

Jag tänker på vad min bror sa, han som så sällan blir nervös. Jag tror det är för att han inte kunde bry sig mindre om vad andra tycker och tänker om honom. En egenskap jag beundrar. Han gled in på webinaret igår med namnet “Jesper “Livsglädje- och skattecoach” Sandström” och när alla andra ser sin chans i att marknadsföra sig själv så driver han hellre med hela grejen (han har alltså extremt svårt för coacher, hehe).

Jesper struntar fullkomligt i algoritmer, branding och röda trådar. Han behöver inte sånt, för han är bra på det han gör. Och sen råkar han bara vara jäkligt tillfredsställd med livet som det är.

En annan vill ju hela tiden något mer, alltid bli bättre.

Jag ser på dokumentären om Michael Jordan och lika mycket som jag inspireras av min brors totalt obryddhet, berörs jag av denna basketspelares fruktansvärda envishet och ständiga strävan efter att nå den absoluta toppen.

Den där känslan när det är något som brinner inuti.

Hur som helst.

Webinaret var kul. Den finaste feedback jag fick var kanske också från storebror, “du är tydlig, trevlig och framstår som extremt trovärdig”.

Pappa klagade visserligen på alla mina liksom. Och Tanja tyckte det var underbart när jag plockade fram “the big guns” och gick in i HTML-koden på folks sidor vi analyserade lite snabbt, haha.

Vem vet, kanske det blir fler digitala föreläsningar i framtiden?

Som sagt, jag har inte planerat längre än typ de två kommande veckorna.