Stjärnor utan svindel – Louise Boije af Gennäs

Allting började med att jag blev rekommenderad serien i tre delar som börjar med Högre än alla himlar. Jag tog mig igenom alla böcker under ett år och som jag gillade Louise Boije af Gennäs berättarspråk! Hur man som läsare verkligen är DÄR, i världen som målas upp – och hur man kan känna med eller känna igen sig i karaktärerna.

Så det var bara en tidsfråga innan jag skulle plocka upp den roman som blev hennes genombrott på 90-talet: Stjärnor utan svindel. Jag gillade namnet (som kommer från en dikt av Edith Södergran) och misstänkte att boken skulle vara något speciellt med tanke på att den blev väldigt uppmärksammad då när den kom ut -96 (även om tematiken var mer uppseendeväckande DÅ än vad den är idag).

Storyn handlar om Sophie som lever ett typiskt perfekt liv som författare, med hus, man, hundar, många vänner och stora fester. Hon trivs med ena foten i kulturens värld av författare och debatter, och den andra foten i överklassens triviala tillvaro.

Men när Sophie råkar få en inblick i en helt annan värld så långt från den hon själv lever i, mitt i feminismens centrum, inser hon hur uttråkad hon är av sitt alldagliga liv. Var är diskussionerna? Kampen om det viktiga? Är fina bjudningar, påklistrade leenden och skvallrandet bakom varandras ryggar, är det allt?

Sophie är öppen, rak, ärlig och står för sina åsikter. Samtidigt som hon inte är helt självständig, lite ängslig och ständigt beroende av någon vid sin sida.

Så när hon plötsligt blir kär i den lesbiska radikalfeminsten hamnar hennes styrka och längtan i konflikt med hennes svagare och mer traditionella sida.

Otaliga hätska diskussioner och livliga bråk skildras genom hela boken. Essensen av ett förhållande som vi alla kan relatera till. Och om det är något Louise Boije af Gennäs är bra på så är det att skapa karaktärer som går att relatera till.

Samtidigt får vi ta del av den starkaste av kärleksupplevelser du kan tänka dig.

En annan sak jag fascineras över är författarens förmåga att blanda in en herrans massa människor. Triologin jag nämnde i början är ännu ett exempel på det, men då får vi följa alla under tre tjocka böcker och verkligen lära känna dem. I Stjärnor utan svindel kretsar boken i huvudsak runt 1-3 personer, men det är en hel del övrigt folk och vänner att hålla koll på. Lite förvirrat blir det dock när några av vännerna råkar heta Betty, Baby och Beata.

Det går förstås inte heller att läsa den här boken utan att ställa sig själv frågan om Stockholms förmögna elit på riktigt är så här? Med den lilla inblick jag fått tidigare så känns det i alla fall ganska överensstämmande. Vilket ger mig ännu en insikt om hur långt bort jag lever från det här i min otroligt sköna medelklass.

Klassperspektivet är förstås även ett av bokens teman.

Med sina 530 sidor blir boken nästan lite tjatig mot slutet (och särskilt de politiska styckena). Konversationerna och försoningarna upprepar sig och jag vet inte om det tillför desto mer. Förutom kanske att återspegla verkligheten?

Just som jag läst ut boken och går in på goodreads för att lägga till den i min lista inser jag att berättelsen jag just fått ta del av är författarens självupplevda historia. Så vill man veta hur “boken” faktiskt “slutar” har man svaret bara en googling bort.

Och här är den förresten, dikten av Edith Södergran, som gett boken sitt namn.

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Gillade boken gjorde jag i alla fall. Väldigt mycket. Kunde knappt sluta läsa den och gav den 5 generösa stjärnor på goodreads.