Spökstaden som brukade vara ‘hemma’.

I veckan äras Lappland av min närvaro. Det Lappland och Gällivare som brukade vara mitt hem, som brukade kännas som hemma. Jag känner mig inte längre hemma här. Allt jag ser är en stad som är trasig, en spökstad jag delar många minnen med men absolut ingen framtid. I vartenda hörn finns en historia från mitt förflutna och det kan vara fint i sig, nostalgin är oftast härlig. Men ni vet hur saker och ting framkallar känslor inom oss? Jag känner någon sorts sorg när jag är här, som jag sagt förut så liksom sugs livslusten ur mig.

Något man kan anse vara vackert här är naturen, men till och med den känns sorglig. Våren måhända vara vacker här, i april när solen förvandlar snön till kristaller och man kan åka ut med en skoter och grilla korv vid en brasa i en skog. Och fjällen, där är slående vackra landskap. Men Gällivare i sig, jag är ledsen (eller nej, det är jag inte heller), här finns ingenting för mig att hämta.