Snön & vykort från Mongoliet.
Okej okej, det här med dålig karaktär som jag benämnde som vinterkaraktär igår, vi kan väl konstatera att vintern kan ha sina ljusa sidor (bokstavligen). För när jag idag vaknade upp till en vit värld så var det svårt att känna sig uppgiven. Snön hade landat och lyste plötsligt upp hela Finland. Och strax innan lunch klättrade solstrålarna ovan hustaken och träffade mig i ögonen. Ni vet i ett sånt där läge man inte egentligen vill dra ner persiennerna för man tänker att man måste suga åt sig varenda solsken som lyckas landa på en, men gör det i alla fall för att det trots allt är jätteirriterande att försöka jobba med solen i ögonen.
Snön var så lockande att jag till och med frivilligt gick utanför dörren, fast än jag jobbade hemma och kunde ha stannat inne hela dagen.
Exakt så glad. Efter fem minuters promenerande var det inte ens kallt längre. Att vara positiv är dessutom att inte alls tänka på hur snön kanske förvandlas till slask vilken dag som helst utan tänka att såhär kommer det vara hela vintern, gosig snö och glittrande solstrålar (som till och med hunnit försvinna när bilden togs).
Sen så trillade ett vykort ner i vår brevlåda idag. Från Mongoliet. (Skrev inte alls just Mongolien där… Länder på olika språk är inte alls förvirrande, inte alls.) Det var från min finska kompis Ari som just nu är ute i världen och reser. Vi kommer faktiskt vara samtidigt i Delhi (vad är oddsen?!) och förhoppningsvis ses där!
Vykort är alltid en sån fantastisk överraskning och vardagsglädje. Det var dock förvirrande. För det första visste jag inte att han varit i Mongoliet och undrade därför vem sjutton har skickat vykort till mig? För det andra hade han skrivit på svenska, trots att han är finskspråkig och vi alltid kommunicerar på engelska. Och dessutom var det skrivet i skrivstil så tog en stund innan jag kopplade vem avsändaren var.
Apropå det här med karaktären förresten… När jag i veckan försökt träna, hemma eftersom det i mitt huvud var för svårt att ta sig till gymmet, så gick det såhär: i träningskläder, på träningsmattan, pratandes i telefon… Den enda träningen jag lyckades utföra var att dammsuga sovrummet… :-)
Charmig pose för övrigt?
Håller ni träningsmotivationen uppe dessa dagar? Har ni några hemliga knep att dela med er av kanske? Eller struntar ni i träningen tills vidare och hoppas att motivationen kommer tillbaka en vacker dag? Om inte annat kan ni i alla fall hålla tummarna för att jag tar mig till gymmet i morgon efter jobbet, det är nämligen min plan.
9 svar
Min kompis drömresa går just dit. Aldrig fattat varför just dit, men så är hon extremt berest också och då står ju mer ovanliga resemål på listan :)
Gällande träning har jag äntligen kunnat komma iväg lite. Underbart och hoppas lägga grunden för vanor som håller även framöver :) Det är verkligen som att lära känna sin kropp på nytt, efter ett träningsfritt år och en graviditet.
Haha, jag har inte heller hunnit fundera på just Mongoliet ännu, till exempel Nepal finns högre upp på listan ;)
Shit, att lära känna sin kropp på nytt, det låter lite läskigt – men det kanske är spännande också… Eller?
Haha, så typiskt när man tänkt träna hemma! Känner igen det. Det enda som funkar för mig är att bestämma övningar/träningsschema dagen innan och köra det, oavsett om det känns tungt, det hinner bli sent eller tusen andra saker kommer i vägen. Dagen är inte klar förrän träningen är gjord. Man ångrar aldrig att det faktiskt blev av, även om det blev sent. Energin hänger liksom kvar till morgonen och hjälper en på traven :D Också bra att inte sätta ribban för högt och tänka att man ska köra tio övningar med massa repetitioner utan välja ut 3-4 stycken och fokusera istället. :) Håller tummarna för gymmet, kör hårt! :D
Amanda du är en fantastisk tränings-inspiratör! Den bästa Zumban jag någonsin varit på kommer förmodligen alltid vara den jag gick på i Gällivare, glömmer aldrig det tre timmars långa Zumba-partyt ;) Och du har alldeles rätt!
Haha! Vet precis hur inte lockande det är att träna ibland ;) Men jag tycker alltid att konditionsträning där man får svettas lite är en riktig humörhöjare. Kanske ta en promenad bara räcker ibland?
Väldigt sant Emma! :) I morse gick jag t.ex. till jobbet 30 minuter istället för att ta bussen, de små sakerna räknas!
Åh det är så mysigt att få vykort. Och jag känner igen det där med träningen. Jag kan gå runt i träningskläder en halv dag för att jag “har tänkte träna”, men så tar det hundra år att ens komma iväg. Haha!
Visst är det! Haha och ja, finns inget värre än att byta om eller duscha utan att den där träningen blev av ;)
Det är en månad sen jag tränade, den här förkylningen har suttit i! Men på onsdag ska jag iväg igen! Jag tror mitt bästa knep är att göra det till en vana, för nån motivation känner jag inte direkt av trots att jag tränat regelbundet i 5-6 år åtminstone. Det ska bara göras.