Smal(are), lycklig och tacksam.

Det är en sån där dag då jag nynnar med i låtarna trots att jag aldrig hört dem innan. Inte bara (även om det är en härlig boost) för att jag tittade mig i spegeln i morse, nyvaken och naken, och konstaterade – hej lilla magen, du ser lite mindre ut idag! Så provade jag mina jeans (innan jag bytte om till kjol) och de satt lite bättre minsann!

Ni får tycka vad ni vill om mitt fokus på kropp just nu, jag är inte särskilt bekymrad över hur jag ser ut utan jag tycker mest det är jobbigt när jeansen inte passar och det är svårt att hitta kläder som passar överhuvudtaget. Och alla som tränar måste ju tycka det är roligt att upptäcka resultat?

I denna typ av kjolar ser man lätt lite gravid ut? Men det gör inte så mycket, jag älskar modellen och jag älskar färgerna i just den här (inköpt i Sydney för precis ett år sedan)! Jag tänkte förresten på det för någon dag sedan, om jag skulle bli gravid skulle jag kunna använda de flesta av mina kläder ändå. HAHA, hur praktiskt? Obs, här planeras inte att bli gravid än på många år.

Annars så känner jag idag också ett lugn och en lycka jag inte känt på väldigt, väldigt länge. Jag är så innerligt tacksam för en mamma och en pappa som supportar mig i allt jag gör och alltid finns där ett samtal bort trots att jag är fysiskt långt borta. Vi pratar flera gånger i veckan. Lika tacksam är jag över mina diamanter till vänner som finns där hemma i Sverige (och på andra platser i världen) och längtar tills jag kommer hem igen

Ps. Rubriken bör ej uppfattas som att lycka och tacksamhet är följt av måtten på ens kropp. Även om det även där måste finnas samband, välmående/hälsa och lycka liksom?