Sanningen om vad jag tycker om Finland

Som från ingenstans en dag på lunchen kom frågan upp. Gillar jag att bo i Finland, alltså liksom, gillar jag Finland som land? Jag skrattade, ja det gör jag väl. Jag är här pga. kärlek, men ingen kan stanna i ett land bara pga. kärlek. Det vet jag mycket väl. Eller framför allt att jag personligen kräver mer än så. Jag skulle inte nöja mig varsomhelst i världen.

Och Finland var aldrig mitt drömland. Jag har berättat att typ det första jag sa till T när vi började dejta var, bara så du vet kommer jag aldrig flytta till Finland. Det skrämde tydligen inte honom, kanske såg han det som sin utmaning att han skulle lyckas lura hit mig?

Så här hamnade vi och jag börjar sakta inse att kanske trivs jag till och med ganska bra här? Om det är något livet har lärt mig så är det att platsen vi bor på sällan är avgörande för huruvida vi trivs eller inte (alltså, bara för att platsen är perfekt behöver det inte betyda att du faktiskt trivs). Du kan inte bara flytta till en ny stad, ett nytt land, och förvänta dig att lyckan liksom bara suttit och väntat på dig där. Det funkar inte så.

Men förutom att jag hittat ett ljuvligt litet sammanhang här i Helsingfors/Esbo (cause that's what really matters) så har jag identifierat ytterligare några anledningar som antagligen är bidragande faktorer till att Finland kommit att kännas ganska bra att bo i.

Varför jag trivs i Finland:

Det är ganska mycket som Sverige

Det här är förstås en betydande anledning som gör det enklare att acklimatisera sig just här. Det är ju nästan som hemma. Dessutom tycker jag att den finska mentaliteten påminner mycket om den norrländska, som jag ju är uppvuxen med. Jag kanske inte skulle säga att den är superinspirerande (alltså varken den norrländska eller finska), men den är bekant och det finns inslag jag gillar.

Det är till och med bättre än Sverige

När jag var anställd minns jag att det var ganska nice att arbetsveckorna var ett par timmar kortare än i Sverige. Efter semestern fick man dessutom en halv extra månadslön. Och som företagare får jag själv bestämma hur mycket jag vill att min sjukpenning och inkomsten som pensionen baseras på ska vara och så betalar jag ett belopp efter det (i Sverige kollar man bara på vad du faktiskt tjänat).

Att köpa lägenhet här kräver kanske lite mer pengar, men är betydligt rimligare än bostadsköp i Sverige – och du äger lägenheten och är därför fri att göra vad du vill med den (t.ex. hyra ut på dina villkor).

Och mer på temat att Finland är bättre än Sverige skriver SvD om i veckan: Så blev Finland bättre än Sverige på nästan allt. Otroligt läsvärd artikel, “Finländarna är inte bara världens lyckligaste folk, de är världens godaste också. Deras polis, skola och sjukvård är bättre än vår och till och med luften de andas renare.”

Det är väldigt nära till Sverige

Hemlängtan är något som jag börjat känna ganska nyligen (tog några år) och det är sällan Sverige som land jag saknar – utan det är mamma och pappa och några fler människor som betyder väldigt mycket. Så, pga. detta är jag extremt glad för att jag kan kliva på ett tåg i Helsingfors och en natt senare vakna upp bara två timmars bilresa från min hemstad. Eller kliva på ett flyg som bara tar 1.5 timmar till staden där min mamma bor. Och en båtresa bort från Stockholm.

Japp, detta är värt att uppskatta och påminna sig själv om när man tänker på alla som flyttat till andra sidan jorden och inte bara kan “åka och hälsa på” lite spontant. Allting är ju relativt ni vet.

Jordnära, avslappnat & rakt på sak

Det går liksom att lita på folk i Finland och du behöver inte göra dig till för någon. Jag älskar det avslappnade klimatet som råder till och med här i huvudstaden. Det påminner mig mycket om norra Sverige och känns alltså både bekant och tryggt. Jag gillar det ärliga, rättframma och jordnära. Alltså också allt annat än vad det typiska Stockholm är, och igen kanske ganska likt mitt norra Sverige.

Att få vara unik men ändå passa in

Det här är kanske den absolut bästa saken med att som svensk bo i Finland. Vi är egentligen ganska få svenskar som bor här, det inte är så att man springer på varandra på stan jämt liksom. Så när man dyker upp som svensk är man ofta ganska unik (haha). Egentligen tycker jag det är patetiskt och meningslöst att eftersträva just att vara unik men hey, vem gillar inte att känna sig speciell och annorlunda? Samtidigt finns här den fantastisk minoriteten finlandssvenskar, som gör att jag kan känna mig SOM HEMMA. Jag får prata mitt modersmål, och jag fattar allt (oh well, nästan) de säger.

Bättre än så vet jag inte om det kan bli. Det är få länder dit man kan flytta som pratar ett så annorlunda språk (finska) men där man ändå får använda sitt modersmål. Borde kanske i ren protest inte alls lära mig finska bara för det, hehe.

 Så Finland, vad kan jag säga? Kanske fixar vi det här, du och jag.