Såhär bra kommer livet aldrig vara igen
Det var någonstans mellan åren tjugofyra-tjugofem jag insåg att livet aldrig riktigt skulle bli så bra igen som de där åren som nitton-tjugo. När allting var som i en film. Hur kunde något någonsin uppnå samma höjder av lycka som de där åren som student. När allting precis börjat. Hur vi upptäckte världen. Festerna som aldrig tog slut. Det var drama och det var ångest och inte förstod man då hur fint livet egentligen var. Även om vi njöt, som vi njöt.
Men anledningen till att jag sett tillbaka på de åren genom något sorts glittrande och drömskt filter, är väl egentligen för att de senaste åren varit tuffa. I-landsmått mätt förstås. Så där när man tittar på det överlag. Jag har letat mig framåt och sakta klättrat uppåt till en bättre plats. Och det är först när man når en platå, stannar upp, pustar ut och ser tillbaka på vägen bakom en, som man inser vilket berg man just bestigit.
Helt och hållet lycklig har jag nog inte varit de senaste åren alls. Inte så där som jag kunde minnas att jag brukade vara. Det har alltid funnits något som skavt. Jag har tänkt att det kanske var det som var att bli vuxen. När all naivitet liksom rann av en. Men sanningen är också att det fruktansvärt läskigt att känna herregud nu är livet perfekt. För det är precis när man känner så som något plötsligt kan tas ifrån en. Jag upplevde ett sådant moment när jag var 18 och mammas tröstande ord har ekat inom mig sedan dess man kan inte alltid ha flyt.
Men, när man kämpat och jobbat och slitigt. Då är det kanske dags att bara stanna upp och njuta. Inte bekymra sig över att livet kommer innehålla mängder av tunga stunder. Utan bara luta sig tillbaka och känna känslan i kroppen.
Egentligen har jag en stressig vecka bakom mig, lägenheten är kaos och min att göra-lista lång. Men i mig finns ett lyckligt lugn. Äntligen. Och det är sånt här jag inte brukar våga tänka, känna eller prata om, med rädslan för att jinxa det.
Det bor kanske någon sorts obotlig neurotiker i mig ändå.
10 svar
Jag tänker ofta på Veronica Maggios “allt är så bra nu” och är rädd för när det ska bli skit igen. För hittills har det ju alltid blivit skit. Men hittills har det också alltid blivit bra efter skiten. Så jag försöker mer landa i tanken att det löser sig. Och så mitt favoritcitat: Det är farligt att vara rädd. Kram fina du! <3
Jaaaa. Uppochner. Ska finna en trygghet i det ☺️❤️
Det här var fint att läsa, matchade liksom läget jag haft inombords ett tag. Eller tankarna.
Googlade också på neurotiker eftersom jag inte var helt säker på vad det betyder 😂
Jag brukar tänka att jag inte ska nonchalera ångest från förr, för även om den är obetydlig här och nu så var den inte det där och då.
Men ja – njuta ska man när man kan! Det är fantastiskt att göra det ibland. Och jag tror tyvärr också att mer oro hör till vuxenlivet.
10 year challenge har fått mig att tänka på detta. Skulle varit sååå lycklig då om jag kunnat se vad jag hade nu – familjen jag alltid drömt om. Men skulle också haft ångest. Fan, varför valde jag den banan osv…
Och barnen ger mig sådan lycka nu, men annars är livet rätt mörkt. Tunga tider väntar och det gör att när jag är glad (vilket jag tack och lov är mestadels med barnen) så njuter jag för fullt. Det ger mig kraft att orka med all smärta vi lever i nu (väntar på närståendes död).
Oj, vad jag svävade iväg. Amningshjärnan minns knappt vad du skrev haha men jag gillade detta inlägg! Och njut över vart du tagit dig!
Jaa, vi är nog flera som känner igen oss. <3 Förstår också att du går igenom något tungt. Tror den smärtan får en att stanna upp och reflektera mycket över vad man tycker är viktigt och väljer att ha i sitt liv. Stor kram!
ja när man har det riktigt bra kan det nästan bara gå åt ett håll; utför. om man ska vara krass. men, personligen känner jag mig lyckligare nu än när jag var yngre. och framförallt har jag det sådär riktigt bra mycket oftare. det är en härlig känsla!
Underbar känsla! :)
Åh vännen. Tänk så bra att du ändå stannar upp och märker och reflekterar vilket enormt berg du tagit dig över! Istället för att bara ånga på. Det tror jag är viktigt. Att stanna upp, reflektera och som du skriver – njuta. Fastän man kanske ibland gör det lite försiktigt och i tysthet för att inte jinxa det ;) <3 Kram på dig!!
Jaaa det sägs vara en bra sak som bloggande/skrivande bidrar med, just det där att man reflekterar över dagar, veckor, månader, år och alla upplevelser.
KRAM!
Vad härligt att höra! Jag brukade vara alltid rädd för att jinxa nån bra sak men sen har jag förstått att det är så mycket bättre att låta sig njuta av bra ting och tider. Que sera, sera…
Jaa, du har rätt, tack <3