Såhär är det att känna sig ensam.
Regnet smattrar utanför. Höstregnet. Och jag vet jag vet att jag har det så så så bra. En mamma, en pappa, en bror, en pojkvän (som jag äntligen är sambo med!). Mormor och farmor. Moster, kusinerna. De 5 bästisarna som alltid är ett mess bort och dyker upp varje natt i mina drömmar. De gamla vännerna som alltid finns i hjärtat. Alla vänner jag någonsin lärt känna, men alltid tvingats lämna.
Jag förstår varför det är många som “flyttar hem” när de unga och vilda åren har passerat. Jag tror det inte finns något som är mer logiskt faktiskt. Den eviga tryggheten.
Hur nice mitt liv än kan tyckas vara, så har det sina baksidor. Jag och mina vänner har aldrig varit sånna som skypar med varandra. Vi har alltid haft en bra kontakt ändå. Men åren går, det händer för mycket och vi ses med allt längre intervaller. Och det gör så himla ont. Det är inte många som hör av sig längre, och jag klandrar inte någon – det är jag som lämnat. Allas liv går vidare, och så även mitt. Men ibland vill jag bara skrika ut så det hörs ända upp till Gällivare hur mycket jag saknar er.
Jag känner mig så jävla jävla ensam. Inte alltid, men ofta. Jag har upplevt den finaste av vänskaperna med de mest fantastiska människorna. Men efter alla dessa år känns det som att det inte tjänar något till om man aldrig ändå kommer bo på samma plats, knappt hälsa på varandra eller ens bry sig om att plocka upp telefonen och ringa. Och jag slåss med de här tankarna då och då.
Det är inte så enkelt att lämna allt och bygga upp ett nytt liv. Särskilt inte när man inte gjort annat de senaste fem åren. Det på riktigt suger att komma till ett nytt land, en ny stad och börja ett nytt jobb. Särskilt den fjärde gången på två år. Men varför gör du det då, varför flyttar du inte bara hem? Ställer jag mig den frågan blir det bara ännu svårare, “hem” finns nämligen inte i en och samma stad längre, det finns ingen självklar plats jag “bara kan flytta till”. Och det är okej.
Jag vill bara vara ärlig med hur det kan vara och hur det kan kännas. Senast idag läste jag en tråd där massvis av tjejer kände sig ensamma, utan vänner, inte självklar i något gäng, kanske bjuden på en fest men skulle knappast få komma på bröllopet, ingen som bara ringer och kollar hur är läget osv. Och ja, så har jag känt i ett år nu. Alla instagram-bilder ger mig bara ännu mer ensamhets-ångest. Kompishäng, fester, tjejmys, kräftskivor, spontan-kvällar, middagar osv osv i all fucking oändlighet.
Till slut börjar man liksom bli övertygad om att man är ett freak ingen vill hänga med. Och till slut känner man också ärligt talat för att ge upp, orkar inte gå på fler “hej ska vi ta en fika och försöka lära känna varandra”, orkar inte gå med i fler Facebook-grupper eller googla efter bloggare… Jag har liksom träffat många fler internet-vänner IRL än vad gemene man har – ändå är jag ingen expert på det och jag sitter här mega-ensam i Finland och känner mig helt värdelös.
Men i helgen tog jag det första steget på vägen. Först mailade en tjej mig och frågade om jag ville bli hennes språkkompis – CHECK, en fika inbokad! Och sen skrev jag till ett par som jag träffade på en fest för en månad sedan – frågade om de ville hänga någon dag och avslutade med “I've just realized that the hardest thing about moving to a new country is having no friends…” Ärligt och rättfram liksom. Och så skriver jag det i bloggen nu, hur ensam jag stundtals och/eller ofta känner mig, för det känns som en himla tabu just att vara eller att känna sig ensam. Har jag fel?
28 svar
Jag känner så igen mig! När jag flyttade till München kände jag mig så fruktansvärt ensam och jag blev nästan sur när vänner träffades utan mig och då fick jag dåligt samvete, en völdigt ond cirkel mao.
Mitt liv är mer ensamt idag än vad det varit på någon annan plats. V reser ju mycket och jag har 1-2 goda vänner. Men både de har barn och ska vara hemma vissa tider osv så umgänget blir bristfälligt ibland, jag har ytliga bekanta också som jag hänger med då och då.
Så vad gör jag? Jo jag skickar tusentals sms varje månad till vänner och allt och inget. Ringer, gör vi men betydligt mer sällan. Jag är en del själv och läser, ser på tv, springer, promenerar osv. Men det som verkligen gjort skillnad är att jag bytte jobb. Från ett litet företag där alla kände alla och var otroligt mycket maktspel och konstigheter till ett stort företag med 25 bara i min arbetsgrupp (70 totalt på min avdelning). Jag har ingen nära vän än men en tjej jag gillar, jag har två kollegor jag skojar och skrattat och klagar med. Inget djupare men ändå ett socialt sammanhang.
Du har säker hört det förut men efter ett år känns det lättare. Du och Mumin har skaffat rutiner, du har kommit in på jobbet och fått åtminstone någon bekant du kan promenera med ibland.
Kämpa på, kärleken är värd det!
Jag förstår precis vad du menar, känner likadant här i Sverige. Mina vänner bor över hela världen och inte där jag bor tyvärr. Vad skulle man göra utan sin telefon? Hur höll folk kontakten förr i tiden när inte mobiler existerade? Flyttade man inte då??
När jag känner mig ensam försöker jag komma på 5 bra saker med att va ensam. Jag är helt värdelös på det (och att vara ensam) men jag försöker träna upp mig så jag blir bättre på det!
❤️
Jag känner med dig! Och det värsta är när alla bor utspritt överallt och ingenstans, så jag vet egentligen inte vart man skulle bosätta sig…
Lite samma här. Har en hel del bra vänner, några få ganska nära men antingen är det geografi som sätter stopp för flitigt umgänge eller så är det familj och husägande. Så sitter jag där med PS4:a och blogg och nästan undrar när jag ska växa upp. ;) Skämt å sido, jag skäms inte ett dugg över valet av livsstil utan hus och egna barn, jag trivs bra i det men det visar ju tydligt vilka klyftor som kan uppstå när vänner tar andra vägval med tiden.
Jag tror att det är SÅ vanligt. Jag började känna så till och från redan efter studenten. För i skolan var man ju alltid med vännerna ändå.
Jag har alltid haft mycket folk omkring mig, i hela landet efter att ha gått lite olika folkhögskolor. Och det blev senare ett större umgänge när många flyttade till Jkpg för studier. Idag är jag tillsammans och förlovad med en fantastikt kille som har stort umgänge, vilket jag med har så i omgångar träffar vi många.
Men just det där, nära, aå man känner till varandras minsta vardagbestyr.. Det börjar sina ut. Jag försöker intala mig själv att nu bör många jobbar är det svårt med att få ihop livet. Speciellt jag som jobbar på ett behandlingshem och olika tider. Då är bra kollegor viktigt.
Jag ska uppmuntra mig själv, att imorgon skicka ett sms till mina tre närmsta tjejkompisar och bjuda in på en tjejkväll när det passar alla. Så om bara en kvällsfika. Tack för din öppenhet. ?
Känner verkligen igen mig. Bor i Spanien och har lärt känna en del människor här, men de flesta har åkt tillbaka till sina hemländer igen. Har en vän jag umgås ganska mycket med här, men annars har jag inte riktigt orken att gå på de där språkträffarna eller liknande hela tiden fastän jag egentligen skulle vilja göra det. Har kontakt med två av mina närmsta vänner i Sverige, mest på Whatsapp. Känns jobbigt att man inte kan vara där när de har det jobbigt eller om det händer något kul i deras liv, som t.ex. att en av dem ska få barn snart. Även om jag har pojkvän här (som är min sambo) så kan jag känna mig väldigt ensam ibland. Studerar på distans också så blir att man sitter hemma mycket och studerar. Men det är det liv jag har valt för jag vill inte lämna min kärlek.
Känner verkligen igen mig! Och då bor jag ändå i min hemstad. Är dålig på att hålla kontakt med folk helt enkelt, även om de är geografiskt nära. Undrar verkligen ibland om jag är så himla tråkig att vara med, eftersom ingen heller verkar anstränga sig för att hålla kontakt med mig :/
Har några kompisar i klassen nu som kanske inte är mina bästisar men ändå ok. Oroar mig för hur det blir när jag slutar plugga och man inte har nåt naturligt sätt att träffa nya människor på (blir troligtvis egenföretagare). Vem skulle ordna eller komma på min möhippa t ex om några år? Vad tänker folk om ens bröllopsgäster bara består av släkt och inga vänner? Vilka ska man fira nyår och midsommar med? Gillar inte “kompis”högtider på det sättet just för att man förväntas ha ett hav av vänner att fira med :/
Jag känner också igen mig i det du skriver, för så blir det när man bosätter sig någonstans som råkar vara långt ifrån ens barndomshem. När studierna tog slut så flyttade ju så gott som alla hem tillbaka, men eftersom jag hade hittat mitt “hem” så valde jag att stanna kvar. Det var ett medvetet val, och jag har aldrig ångrat mitt val fastän jag kan känna mig ensam ibland. Jag ser upp till dig som faktiskt tar kontakt med personer som bor i samma stad! Visst gör jag det också till viss grad, men aldrig på ett sånt sätt att jag tar direkt kontakt, utan mera att det flyter in naturligt via t.ex. träning (volleyboll, innebandy etc.) och nu förstås en del från bloggandet med bloggträffar och liknande. Jag har alltid varit lite av en “lost soul” som alltid gjort det som jag själv vill och drömmer om. Personer att umgås med hittar man på alla ställen i världen, fastän dom aldrig kanske blir ens bästa vänner. Man måste bara fråga sig själv vad som gör en lyckligare, att vara nära och kära eller att förverkliga sig själv och sina drömmar :)
I can understand too, when I moved up to Scotland in my early 20s I knew no one up there (other than my boyf). It took a while to adjust but weirdly I seemed to make quite a few friends quite quickly (I think I was a bit of an exotic thing in this small west coast town!). Now I live so nomadically I can’t see my friends all the time, they are so spread out, and also time has moved on too (many now have families, children etc). I see them when I can, but I have to make do a lot of the time with FB chat etc.
I rarely feel lonely now, but then I can be a solitary soul sometimes anyway- that’s just the way I am.
I think I speak to my friends in Finland on FB chat more than I do my old friends here in UK! We have a ‘more current’ friendship I guess.
I hope you find some amazing new friends xxxx
Känner såå igen mig i din text! Ensamhet är inget kul.. Jag försöker som bäst “skaffa mig ett liv” och bo på samma ställe efter att ha rest och jobbat här och där i ca fem år.. Det är inte lätt. Synd att du inte bor i Åbo då skulle jag bjuda på fika! :) Kämpa på där borta!
Känner så igen mig! Hör av dig om du vill ta en fika/träna/öva på finska! :)
Oh jag vet precis hur det känns, särskilt känslan av att inte ha ett hem att återvända till. Det blir så när man har varit borta i flera år. Det blir bättre och tills det känns bättre, kom ihåg att du inte är ensam!
Åh. Ebsamhet. Så jävla jobbig grej…men så lätt att förtränga i vardagens stress. Man kan dock vara lika ensam i sin hemstad Göteborg – när de vännrt man hade där flyttat eller vuxit ifrån en – och när dr vänner man kommit nära utomlands bor hundratals mil bort. Jobbugt, men känner så väk igen känslan. Btw härligt havsinlägg sen därefter!
Jag valde ju att INTE flytta till Helsingfors, delvis pga detta… Min dåvarande sambo hade jobb o skulle ha träffat folk genom det, jag hade bara haft min hobby o fått kämpa för att hitta en tillvaro…
Men visst kan jag ibland känna så även här i stan där jag bott i 15-16 år. Att jag är ensam. Och att jag mest vill flytta hem till tryggheten där jag är uppvuxen, trots att jag egentligen har väldigt få vänner som bor kvar där idag.
Men min nuvarande sambo är ju i den där situationen, har flyttat till mig utan att känna någon. Han känner nog igen sig väldigt mycket.
Jag känner igen mig i vad du skriver. I februari har jag flyttat tillbaka till mitt hemland efter drygt tre år i Sverige. Jag flyttade eftersom jag har inte hittat ett bra jobb i Sverige och även jag hade sambo och att jag gjorde massa hobbys att träffa vänner kändes det ofta ensam och att ingen bryr sig riktig. Ibland tänkte jag att ingen (förutom min sambo) skulle märka det om jag bara hade flyttat hem. Och det tog så himla mycket energi med vän-sökandet…
Nu när jag bor tillbaka i mitt hemland känns det lite bättre, för det finns gamla vänner som jag har i många år, fast det är svårt att veta vart man verkligen hör hemma..Jag saknar Sverige också mycket.
Jag hoppas du kommer att träffa många trevliga människor i nya landet och att du hittar energin att gå igenom den där “vän-sökning” processen!
Kram
Känner också mycket igen mig :/
Men försöker att inte tänka på det varje dag eller så ofta. Jag har många fina kollegor som jag också ser som vänner men ingen jag umgps med ofta, så som många gör med sina vänner
Åh fina Jennifer, vilket ärligt, naket och fint inlägg. Jag läste detta faktiskt tidigare och skrev en hyfsat lång hälsning, men det verkar inte ha fastnat …
Nåväl, jag har varit lite i samma situation. Bodde utomlands 4 år och flyttade därefter till annan stad än hemorten. Summarum, så har jag nu de där “tjejgängen” som jag avundades “alla andra” för. Och så skrev jag också i den kommentaren – som inte fastnade – att du var så gullig som besöker mig på min bokrelease. Det värmde att du gjorde.
Kram och lycka till! Det kommer ordna sig ska du se.
Åh men vad go du är Rosita! Din kommentar värmde väldigt mycket – och inger hopp för framtiden :) Tack så mycket. Hoppas vi ses på bokmässan imorgon! Kram på dig!
Och ja, märkligt att kommentaren inte kom fram innan. Jag gick igenom spam-kommentarer men den hade inte fastnat där heller :( Tack för att du skrev igen!
Hej. Jag googlade på ensamhet och hamnade här. Tack för ett fint och ärligt inlägg med SÅ hög igenkänningsfaktor. Och då är jag inte ens nyinflyttad nånstans. Har precis själv skrivit ett superlååångt blogginlägg om just ensamhet men inte vågat publicera det ännu, för som du säger är det ju lite tabu. Men vågar nog nu snart, när jag sett att någon annan också vågat erkänna sin ensamhet. Så tack.
Ha det bra!
Susanna, tack för din kommentar. Jag gick in på din blogg och fastnade direkt. Vilken härlig människa du verkar vara! Och som vi känner, som vi är så många som känner, om just ensamhet, det är vi alltså i alla fall inte ensamma om. Jag hoppas du vågar publicera ditt inlägg – jag kände mig liksom stärkt bara av att göra det. Och framför allt när jag såg alla andras kommentarer och bekanta som vågade höra av sig och berätta att de kände igen sig.
Kram på dig!
Snubblade över det här inlägget när jag googlade och funderade på att flytta hem till Sverige igen. Känner igen mig så mycket i detta. Har själv börjat om säkert 6 gånger de senaste åren, i Sverige och utomlands. Till slut orkar man inte längre. Är inne på mitt andra år i Spanien, och har precis börjat orka anstränga mig på den sociala fronten. Hoppas att du har hittat några vettiga personer såhär ett år senare.
Jag förstår precis <3 <3 För mig känns det inte lika ensamt längre, jag har lärt mig att det måste få ta tid. Men det är fan allt annat än enkelt.
Har ni några tips på vad man kan göra när man känner såhär? Bor sen 3 år tillbaka i Grekland och hade ingen förutom min pojkvän. Nu har vi separerat och det känns mer ensamt än någonsin. Jag har ett jobb som väntar men det är inte förrän i maj. Ska jag stanna eller åka “hem” till Sverige?
Alltså åh. Läste detta inlägg nu och fick en klump i magen trots att jag nu med facit i hand vet att du hittat många fina vänner i Finland. Känner igen mig i det du skriver och tror att det är många som känner så, speciellt när man flyttar till en ny stad. Så glad att jag träffat och har dig som min vän gumman <3
Åh älskade Corinne, du är för söt! Flytten till Finland var nog den tuffaste och det är helt fantastiskt att jag är så mycket mer hemma här idag. Men har också lärt mig att det såklart är naturligt att det tar tid. Bra vänskaper byggs ju inte över en natt liksom… :) Saknar dig <3
Det har du så rätt i. Men när man bygger dom en längre tid så blir de extra starka! Saknar dig med finis <3