så som en missbrukare behöver sina droger, trodde jag att jag behövde dig

Med ett hjärta som slog dubbla slag eller inte alls trodde jag aldrig att jag skulle komma över dig. Aldrig någonsin. Du var mitt allt och ingenting. Min tankeverksamhet skulle ta slut om du försvann. Vad skulle jag göra om jag inte hade dig? Om inte du höll om mig en kväll varannan vecka, bjöd mig på lunch och skickade gulliga sms till mig under pseudonymnamnet jag älskade.

Du och jag hade ingen framtid och det visste jag. Men vad känslorna gör med hjärtat, är likt vad alkoholen gör med hjärnan. Slår ut allting som är av betydelse och lämnar kvar en temporär eufori som slutar i en fruktansvärd utmattning.

Som en alkoholmissbrukare känner behovet av alkoholen, kände jag behovet av dig. Hur jag skulle ta mig ur den onda cirkeln? Ju mer jag fick av dig, desto mer ville jag ha. Och fick jag dig inte alls, gick jag sönder. En suktande blick, ett svagt skrik som kvävdes inom mig, så fort jag fick se en skymt av dig.

Jag ville föralltid vara din, så som jag önskade att du var min. Men en alkoholmissbrukare vet i sitt innersta att kärleken till alkoholen inte är särskilt vettig och att det på lång sikt är skadligt. Ett tomt hjärta, ett brustet hjärta, av en kärlek som aldrig var verklig. Något jag trodde var lycka och livet, men vem var du att vara perfekt för mig. Vi vet alla att i ruset av alkohol och med en något suddigare bild av världen genom våra ögon, tänker vi inte klart. Först efteråt, när vi nyktrat till, kan vi se klart och ta vårt förnuft till fånga.

Jag behöll en hög promillehalt alldeles för länge och fast än alkoholen slutade pumpas in i min kropp skulle det ta lång tid innan jag var nere på noll igen. I takt med att jag slets ifrån dig och mitt missbruk började jag sakta inse verkligheten. Jag vaknade upp ur den dröm, den mardröm och en dag var allting över. Jag var ung, du var äldre, och allting var väldigt spännande, men det är längesen nu.