Så länge kan man överleva utan internet.

En tre veckors studie utfördes i södra Indien under oktober månad av en svensk och två tyskar. De tre personerna levde under dessa tre veckor i ett hem utan internet och resultatet? De överlevde. Resultatet visar att det är fysiskt möjligt att överleva utan internet i hemmet i tre veckor och trots att det var psykiskt utmanande så gick det. Det går i dagsläget inte att avgöra om försöket skulle kunna ha pågått under en längre tid, när personerna som studien berör väl fick chansen att få tillgång till internet var de snabba att tacka ja.

OCH JÄVLAR I HAVET VAD DET KÄNNS UNDERBART PÅ NÅGOT VIS.

Nu kan jag utan problem tillbringa ett par timmar av lördagskvällen med mig själv, och bloggen. Ni kan räkna med betydligt fler inlägg, så som det brukar vara – nu när det är ordning på vårt internet!

Varför har det dröjt? Varning för rant. Jag vet att ni är många som undrar, och ni förtjänar alla ett svar. Allting som händer här är en komedi och så även den här internethistorien. Första internetleverantören, Airtel kom och besökte oss – vi bestämde plan – det visade sig inte finnas någon connection till vårt hus – de skulle kolla om den går att förlänga – några dagar senare kommer det till gymmet(!) där vi är för att berätta att JA det går att förlänga och vi fixar till nästa vecka – nästa vecka kommer – de dyker inte upp – vi ringer – till slut kommer de – ENDAST FÖR ATT BERÄTTA ATT NEJ, det går inte att förlänga och här tar jag initiativet, säger till killen “Ok, då behöver vi inte dig längre, du kan gå nu, hejdå, tata (hejdå på malayalam)!” – vår husägare säger att då går vi till Asianet – dagen senare går han till Asianet och det ska fungera – dagen efter det (idag) får jag åka med honom på hans scooter (eh, det kändes lite dumt att vara klädd i korta jeansshort och en kort tshirt, nåväl, dör annars i värmen) och en timma senare hade vi en router. Det fungerade dock inte optimalt utan nu står vi router inne hos vår husägare så ett problem att lösa kvarstår.

Det roligaste under alltihop? Förutom att man bara måste skratta åt hur hopplöst långsamt och o-organiserat alltihop här är så var det när vi skulle skriva kontraktet. Jag är där, råkar ha fått med mig min tyska väninnas passkopia istället för min egna, så jag lämnar den och de tror att det är jag – så jag lämnar även ett passfoto av MIG. Och de märker ingen skillnad, haha! Det alltså, för kul.

Och såhär hörni, ser huset där vi bor ut och gatan utanför.