Roadtrippin India.

Har varit med om sjukaste bussresan någonsin. Och 14 timmar senare var vi framme i Pondicherry. En liten stad på västkusten som en gång var en fransk koloni.

Vi är på en helgresa med jobbet och allting började med att en pampig vit minibuss rullade upp framför kontoret med pumpande musik. Alltihop översteg redan mina i princip obefintliga förväntningar.

Femton personer hoppade vi in i denna buss med plats för sjutton. Musiken drogs igång och vi skumpade iväg. Hur ska detta gå, tänkte jag. Och snart drog de mig till bakersta raden i bussen och gav mig ett glas med en otroligt stark drink, first round, finish this! Sedan hörni, så dansades det. Jag har inte bara sett män dansa så som bara indiska män kan dansa, men jag har heller aldrig sett så många dansa på ett så litet utrymme, i en buss. Jag skrattade och skrattade samtidigt som jag försökte dansa de indiska rörelserna i takt till den indiska partymusiken.

Och så skulle vi stanna för mat. Klockan var nio och det var dags för den medhavda kycklingen och chapatin. Titta här, ett byggnadsprojekt – ja där kan vi gå in och slå läger! Säkerhetsvakten, som tydligen sitter där hela nätterna, missnöjde inte och plötsligt stod vi femton man i en betongbyggnad soon to be bank/shoppingcenter och åt med händerna på papperstallrikar. Och jag skrattade.

Efter ännu mer dansande och sjungande började mitt försök till sömn. Och jag trodde aldrig resan skulle nå sitt slut när klockan var ett mitt i natten och tretton personer sjöng och skrek på malayalam runt omkring mig. Den otroliga sömntutan som jag är, sov jag, om än halvkasst, ändå. Någon gång här stannar vi vid en bensinstation för att använda toaletten. Det var bara det att toaletterna inte setts efter på år och inte hade något vatten. Välkommen till India, tänkte jag och satte mig på huk utanför och försökte att undvika myrorna som sprang runt mina fötter.

Efter två tystnade alla och jag sov lite skönare. Lagom till soluppgången nådde vi nästa bensinstation. Här fanns en toalett i bättre skick. Den här var såå mycket fräschare, säger min kollega till mig innan jag går in och möts av… INGEN TOALETT. Eller ja, ingen toalettstol. Där finns en toalett, utan stol. Och jag börjar sakta lägga ihop pusselbitarna kring hur indiska kvinnor (och män?) går på toaletten. Jag skrattade i mitt huvud och satte mig än en gång på huk och kissade.

Sen fotade jag soluppgången. Vid nästa ställe där vi hade kaffe fotade jag kossor (eller ja, kossa-liknande djur) och indier. De tänkte jag att jag skulle visa er när vi är hemma igen.

Fram kom vi i alla fall och nu efter att ha avnjutit en indisk hotellfrukost ska vi utforska Pondicherry.