ord som bara kommer, inlägg som bara får finnas

Jag har börjat skriva dagbok igen. Eller ja. Jag har inte gjort det på flera år egentligen. Kanske en gång i halvåret, kanske mer sällan. Jag har skrivit för lite trots att det snurrar ord och texter i mitt huvud. Inte blogginlägg, de skrivs ju. Som av en robot. Och det är inget som känns. Det är bara ord, ord på en skärm. Robotord. Kanske säger de något. Men orden känns inte. De är bara ord, platta och nästan meningslösa. Inte sådär som ord kan bli, om man vill. Som de brukade bli.

Det brukade vara tankar plockade någonstans inifrån. Som aldrig tänktes förrän de försvann ner genom tangenterna. Det brukade inte vara så mycket mer. En mobilbild kanske, som visade något. Ibland en bild från google. Ibland ingenting alls. Det spelade inte någon roll. Och jag skrev ner de små fina kommentarerna som dök upp. Kanske inte alltid och kanske inte ens ofta, men de vägde tungt. De finns kvar i något block i något skåp och jag minns att det brukade stå på köksbordet i min studentetta. Ord som jag kollade på när hjärtat var lite ledset eller ångesten tog över eller min hy var så hemsk att jag skrev på min spegel för att inte behöva se det så tydligt. Det var iofs inte därför jag skrev på speglarna, men det hade det kunnat vara. Att skriva på en spegel med whiteboardpenna var bara någon idé jag fick och jag minns ännu vad som stod där bland mina drömmar. Tre eller kanske fyra ord som fortfarande är vad jag tänker på.

Jag saknar ord som bara kommer, inlägg som bara får finnas. Som inte måste vara något, fylla en funktion, inte måste delas. Bara ligga där och vänta på att någon kanske läser dem. Som skrevs för att de var tvungna att bli skrivna. Det var inlägg som aldrig var idéer. För de bara kom. De planerades inte. Det fanns aldrig några contentkalendrar och inte ens en todo-lista. Man levde och skrev och somnade, och upprepade det.

Det är sånt man inte ens märker att man tappar, det bara fade:ar ut. Som vänner som plötsligt försvinner. Vänner som inte har tid att träffas. Kanske är det jag som glömmer att svara på ett sms. Hen som inte har tid. Och så blev två veckor tre månader. Någon tar deras plats. Kanske glömde jag svara på smset, kanske växer vi ifrån saker, utvecklas.