om alla vi som har fantastiska liv kunde börja se det själva

Brukar ni någonsin fundera över hur många människor det finns på vår jord? Lika ofta som jag fascineras över alla de individer som får plats i världen, lika ofta glömmer jag bort att inte allting kretsar kring den världsbild jag har. Jag har så svårt att förstå att det finns så otroligt många människor, med lika många unika världsbilder och miljontals tankar som kretsar i varje enskild individs huvud. Så många leenden och skratt men också krossade hjärtan. Någon som försöker klara dagen, som tvingas leta efter mat, en annan som kämpar för att hålla sig själv samman och inte låta det hjärta som gått i tusen bitar trilla isär. Någon tittar på sina knubbiga lår i spegeln och tänker att om hon bara äter lite bättre, tränar lite mer, så kommer hon att bli lycklig. En annan ligger i samma sekund på operationsbordet och får brösten hon drömt om i så många år. Medan massvis av barn inte får gå i skolan och de vuxna jobbar sju dagar i veckan för att just precis kunna överleva månaden.

Allting blir så litet och obetydligt när vi tittar på det från det stora hela. En värld, ett jordklot, med sju miljarder människor. Fattiga och rika, lyckliga och sorgsna. Varenda gång jag ser någon på gatan, uteliggare eller tiggare, så hugger det till inom mig. Här går jag och är så glad och har det så bra och så finns det så många andra som aldrig kommer få uppleva de fantastiska känslor som jag upplever dagligen. Och alla ni som inte är glada och lyckliga eller tacksamma över vad ni faktiskt har, er vill jag samla ihop och knyta fast i varandra, stänga in er i en bunker och låta er sitta där tills ni bestämmer er för att sluta klaga, sluta se allting svart, glömma era komplex och bestämmer er för att ta vara på livet varenda sekund! Men riktigt så enkelt är det ju inte, jag skulle förmodligen bli arresterad om jag överhuvudtaget lyckades. Så istället kan ni väl försöka vara tacksamma på egen hand? Tänk på allt det där du faktiskt har, tänk på hur bra du har det. Jämför dig inte med någon annan, inte ens med dem som har det sämre. För vi kan bara se till våra egna situationer, vi kan hjälpa andra, men någonstans måste vi uppskatta vad vi har och kunna njuta av det. Och om alla vi som har fantastiska liv kunde börja se det själva, då kommer vi kanske kunna skapa en bättre värld även för alla dem som inte har lika bra förutsättningar.