Jennifer sandström

Nu klättrar vi uppåt.

Idag har jag, på riktigt, mått väldigt bra. Ingenting har gjort ont, nästan i alla fall, och jag har gått runt och nynnat på mina favorit-vårlåtar. När jag sjunger för mig själv, då är det som att mitt inte uttrycker sin lycka. För jag vet att saker kommer ordna sig. För att jag trots allt är stolt över vem jag är. För att livet är VACKERT. För att det är så många som älskar mig. Och livet är för kort för att inte njuta mer än man deppar.

Min franska väninna kom fram till mig idag. Hon frågade om allt var ok, och lät sig inte övertygas av mitt jaa. Så sa hon “But I love you, and you can always come to me”. Alla borde få ha franska vänner.

Det var en lång men bra dag på jobbet. Och så gick jag till gymmet och skypade samtidigt med min bästa Göteborgsvän Sofia samtidigt som jag cyklade!! Nu är klockan kvart över tio och jag bloggar påväg hem från tunnelbanan. Lite som en sport att samtidigt försöka att inte gå in något…. :-)

Hur mår ni? Fick precis ett mail från en bloggvän som också haft det väldigt tungt. Kom ihåg det, vi är aldrig ensamma! Aldrig. ❤️

FÖLJ:

5 svar

  1. Vad härligt att läsa, Jennifer. Och vilken tajming när jag läste det! Kom nyss hem, nynnande och smådansande till min musik jag med… En bra måndag, eller hur? :)

    1. En bra måndag Erik, en bra måndag. (Jag blir jätteglad av att höra att du känner likadant!!)

        1. Förresten, tyckte ditt inlägg om att föredra ett litet sällskap framför ett stort var väldigt fint! Det kändes så självklart när du skrev det, trots att det aldrig slagit mig tidigare.
          God natt! :)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.