När tårar byts ut mot ord och det tillslut går över.

Allt det som fyller mig med kärlek. All den lycka som bor i min kropp.
Jag har så mycket att vara glad över, så mycket att känna tacksamhet för.

Det finns stunder då det inte spelar någon roll. Stunder då tårar är den enda medicinen. För smärtan växer och det gör så ont. Inte i hjärtat, men i hela kroppen. Det är som om blodådrorna drar ihop sig, som att skelettet sakta smulas sönder. Och hjärnan förstår ingenting. Tankarna lever plötsligt sitt egna liv i en värld där solen aldrig når in, där varenda molekyl förlorat hoppet.

Människor får cancer, misshandlas, svälter. Människor dör. Förminskandet av mitt lidande gör att det växer sig ännu större inuti mig. Medan världens allt elände, för ett ögonblick, samlas vid mitt fönster och fyller rum och själ med mörker och skuld.

Någonstans i och med att det ljusnar inom mig, för det gör det när tårarna får släppas fria och tankarna sättas i skrift, tar ilskan över. Jag vill skaka om alla som likt det jag gör så sällan, känner sig uppgivna och miserabla. Är det ni känner legitimt? På riktigt? Eller har ni ingen jävla stake i er att rycka upp er själva och sluta vara så förbannat bittra?

Jag tar mig i kragen, vågar möta min spegelbild, ler och tänker, det är nog fan inte alla som skulle vara såhär söta utan framtänder.