När inte ens havet stillar min ångest.
Just nu sitter jag vid havet, på en kall sten och ser hur himlen färgas orange av solen som just gått ner. Till vänster ser jag en finlandsfärja i horisonten. Det är en krispig och fin höstkväll. Det är en fin söndag.
Men inom mig bubblar den klassiska ångesten. Ni vet den typen av ångest som dyker upp efter bra mängder med alkohol, så som många bra fester tycks innehålla.
Dagarna efter är alltid en så blandad känsla av eufori och ångest. Först orkar man inte göra någonting, skrattar och allt som hände kvällen innan. Och sedan kommer skuldkänslorna. Jag tvingas plötsligt lista upp alla fina och vettiga saker jag ägnat denna söndag åt i ett försök att övertala mitt inre jag om att det är okej. Men misslyckas alltid. För det handlar varken om vad vi gör, hur vi ser ut eller hur någonting faktiskt är. Det handlar om fullständigt orimliga krav och som vanligt den där känslan av att alltid vara otillräcklig. Till en viss gräns är det bra att inte nöja sig, men efter den gränsen är det jäkligt bra att kunna vara en Ferdinand under en korkek ibland.
Jag skulle berätta om fredagskvällen, men det här får bli ett inlägg om ångesten. Den där ångesten som inte ens havet stillar ikväll.
Och som är som bortblåst i morgon.
15 svar
Hade samma jobbiga grej förra lördagen. Kände mig inte som människa förrän på typ torsdagen. För mig handlar det om typ en suddig halvtimme innan jag stapplade hem som ingen riktigt lyckas varken bekräfta eller dementera, som jag själv fyllt med diverse vidrigheter. Opassade beteende eller bara någonslags dryghet gentemot nyblivna (uni) klasskompisar. Jobbigast är ovissheten.
Alltså minnesluckor är rätt hemskt, luckily har det skett typ bara två gånger i mitt liv. Förhoppningsvis har de förståelse om det var något som skedde i ett sådant tillstånd.
Känner med dig och hoppas så att det släpper snart. Inte kul att känna som du gör nu!
Ta hand om dig!
Ny vecka, ny människa idag ;) Tack Karin!
Usch jag känner igen den där ångesten. Det känns som att det blir värre med åren också, precis som bakfyllan ;) För mig är det ännu värre när jag vaknar upp ensam och inte har några planer dagen efter. Är liksom lättare om man har något (eller någon) som hjälper en att föra tankarna på annat.
Fint skrivet. Vackert på något vis, känslan till trots. Hoppas att du haft en bra kväll i alla fall och att du hunnit återhämta dig i morgon. Kram!
Jaaa tackolov hade jag och en kollega planerat in häng + sleepover. Det var rätt gött att kunna recapa kvällen och skratta tillsammans åt oss själva. + att vakna i sin pojkväns famn såklart, guldvärt.
Och tack så mycket vad fint sagt! Kram!
Den där ångesten…så närvarande under då stora och viktiga perioder i livet, usch.
Jag avundas dem som inte alls får den. Jag kan liksom få den efter två glas vin… (Hah! Det är inte många gånger jag hållit mig till den mängden..)
Det är också det som gör att jag tänker att jag inte vet om jag någonsin kommer att dricka alkohol igen. Förutom när man just är i gränslandet som kallas salongsberusning, så mår jag verkligen inte bra av alkohol. Meeen..min sambo uppskattar vin mm, så kanske ändrar jag mig..eller om jag någon gång är mamma på vift, alltså Gud vad mycket roligare man (jag!) kan ha det med alkohol ibland..
Och så en kram förstås!
Haha mamma på vift. Kan tänka mig att alkoholen känns något längre bort när man har en sån bebbe att gosa med!
Jag kan tycka att salongs är rätt nice men det finns också en gräns där jag inte alls gillar att vara berusad om jag t.ex. bara är hemma, eller är på middag, utan endast om det liksom är fest. Lite all or nothing.
Men gud, får ni verkligen sån ångest när ni dricker? Hur tänker man då att man ska dricka igen? Har ni testat dricka alkoholfria drinkar en kväll och funderat på om ni har lika roligt men slipper ångesten?
Undrar om jag åxå hade sån där ångest när jag drack? Jag slutade nästan helt för några år sedan men minns inte riktigt varför jag slutade dricka.
Visst har jag ångest fortfarande ibland, men det är mest tidiga mornar när jag vaknar i mörkret och känner mig ensam. Inte pga alkohol.
Som svar på din kommentar Åsa: Det sägs ju att alkohol har en deprimerande påverkan som kan framkalla ångest. Det är därför personer i olika typer av depressioner rekommenderas att inte inta alkohol alls (när jag var sjukskriven på grund av depression i vintras så drack jag inte alls på 1,5 månad – ). Jag tänker att det nog är den där tillfälliga ångesten som skapar beroenden hos vissa. För att “återställa”.
Jag tror nog att merparten av världens befolkning hade varit lyckligare utan alkohol, haha. Fast sedan så tycker ju jag att det är ganska gott, i vettiga mängder som inte orsakar ångest nästa dag ;)
Det Christine skriver stämmer ju, när alkohol går ur kroppen så är ångesten en vanlig reaktion på det. Det kan ju diskuteras hur hälsosamt det nu är och varför man vill gå igenom det, men det går ju också över. Jag dricker dessutom så pass sällan att jag egentligen inte har något problem med det, men sen gillar jag ju att blogga om ångest och sådant som inte bara är rosa fluff ;)
<3
Puss på dig!