När det känns tungt & hopplöst

För ett par år sedan. När jag drömde om något annat, ja ungefär om det jag faktiskt befinner mig i nu.

Och vissa morgnar vaknar man och möts redan i sängen av en dementorskyss. Inte så att hela själen hinner tas över, men ungefär så mycket att man önskar att den hade gjort det. Det första som dyker upp i tankarna efter det borde rimligen vara att man inte vill lämna sängen alls, men nej, jag tänker på Karin Boyes dikt. Ja visst gör det ont när knoppar brister. En av de vackraste dikter jag vet och kanske är det den som hjälper mig upp. Och kanske är det ett farväl till det där som varit och kliven på den här nya livsstigen som känns i hjärtat. På cykeln påväg till jobbet flyr jag i tankarna igen och befinner mig på alla de där fina platserna som passerat i livet. Drömmar som svävar iväg och så en plötsligt stark känsla någonstans under bröstet.

Framtiden skulle kunna bli så den också, kommer kanske bli så.

I look at people with different eyes, thinking that people’s life are rarely close to perfect. We all have our struggles. And no one ever promised you that it would be easy. I just never imagined it would feel this hopeless.

And admitting something like that shouldn’t make you feel so weak, but it does.

But I do get by, some days by focusing on a very distant and blurry vision of the future, thinking that it will all pass, one day I will feel great again. It’s just that being in the middle of it, it really sucks.

Ibland skriver jag för att minnas, hur jobbigt det var, och att jag tog mig igenom det. Och jag publicerar det som en påminnelse inte bara till mig själv, utan även till dig. Kanske är du inte där du önskar, kanske drömmer du om ett nytt jobb, att starta eget, att hitta kärleken, att köpa en lägenhet – vad som helst.

En dag kommer du att vara där, och det är okej att det känns tungt och totalt hopplöst just nu.