Mumford & Sons i Helsinki.
Var lyckligt lottad och gick på Mumford and Sons konsert i Helsingfors i lördags. Magiskt.
Det var fyra år sedan som de fyra männen klev in i mitt liv. I en liten surfersby (inte surdegsby som autocorrect tyckte…) på Nya Zeeland ställdes frågan vet du vilka Mumford & Sons är? Och jag var inte helt säker. Men ett par månader senare gick jag och såg dem live i Auckland, alldeles ensam. Alltså jag gick själv till konserten, där det var några tusen till som insett det fantastiska med detta band.
Och när jag nu den 5:e mars vaknade upp och fick två biljetter till Mumford and Sons konsert i Helsingfors, kunde jag inte vara lyckligare – bästa födelsedagspresenten. Jag skulle se dem igen och igen och igen, om jag fick chansen. Vad kan man inte älska hos dem?
Var så peppad innan, här på Hartwall Arena, och att man har platserna väldigt högt upp och längre bak gör absolut ingenting.
Och alltså, Mumford & Sons är ett bra band – och de är bäst live! Jag gillar instrumenten de spelar, att de faktiskt spelar, till exempel kontrabas, fiol och banjo. Och live är de alltså helt fantastiska. The main guy då, Mumford, han är huvudsångare men växlar också mellan att spela gitarr och trummor under gigget.
Men varför är de så fantastiska?
Alltså förutom att jag gillar musiken och deras texter så känns de så himla närvarande, genuina och härliga på scenen. Mer den här gången än sist faktiskt, det var även deras första gång i Helsingfors.
Och Mumford, hans tårar rann till den här låten, och under Ditmas så springer han plötsligt ut bland publiken. Först går han ut skyddad av ett staket från publiken och ger några high fives – man tänker, schysst ändå. Men så plötsligt tar han av och springer rätt upp bland publiken med sittplatser, igenom en hel rad och sedan ner igen så tar han inte “staket-vägen” utan springer rätt in i publikhavet som står upp.
1. Hur sjutton kan man springa och sjunga den låten, samtidigt?!
2. Han måste ha fått höra att Finland är så “tryggt” och finnarna lite tillbakadragna, kan inte tänka mig att han skulle gjort samma publikattack i till exempel Spanien… Även om vakterna såg ut att kämpa hårt för att hålla ögonen och koll på honom där han blandades med publiken.
3. Just då ångrade jag lite att jag inte hade haft en bättre plats, även om det förvisso var helt slumpmässigt, men ändå.
4. Det roligaste var de två killarna som precis kom in på golvet igen (efter typ toalettpaus) exakt samtidigt som Mumford springer förbi upp mot läktaren – och killarna totalt missar detta eftersom det inte är direkt vad man förväntar sig.
Efter det var publiken extremt taggad och hela Hartwall hade riktigt bra stämning.
Och så blev det dags för Stage B. Två låtar, akustiskt, med en gitarr och en mikrofon – och lägre volym. Så sjukt intimt och fint. Bilden nedan blev urusel men ni kanske kan föreställa er…? Och publiken, de älskade det.
Måste ge konserten 5 av 5, helt klart!
