#metoo – till alla män
Jag tänker att jag egentligen varit förskonad från sexuella ofredanden och trakasserier. Att jag inte råkat ut för något allvarligare. Men någon som kysser en lite plötsligt och lite för hårt på ett dansgolv, som blir förbannad när man säger nej, som tar tag i ens ass och försvinner innan man hinner se vem han är. Sånt, som vi alla råkar ut för, sånt som är så accepterat. Särskilt utekvällar och på diverse krogar runt om i världen har det varit värst. När vi pluggade hittade vi liksom strategier för att bli av med jobbiga killar. Vi körde en hel del fula grimaser och märkliga blickar, det sjuka var väl att det inte alltid funkade. Män som är omöjliga att bli av med, som inte ger sig. Som tänker, henne ska jag få till varje pris. Män, som tror att de kan köpa en? Och jag tänker på alla händelser som jag inte minns, som jag förträngt för att man liksom inte orkar behålla all skit. Och alla de berättelser jag hört från andra. Alla som berättat men inte blivit betrodda.
Jag har dock vägrat acceptera att det ska vara okej, så jag har skällt ut män i grupp och slagit till någon som jag lyckats få syn på efter han ofredat sig på mig. Och kommer fortsätta reagera och agera så nästa gång det händer. Jag kommer också fortsätta gå med nyckeln i handen när jag går ensam hem från busshållplatsen en sen kväll. För vi förändrar inte generationer över en natt, men förhoppningsvis gör vi skillnad ♥
Till alla män
Du som är man kan ta och fundera över den spridning #metoo har fått på väldigt kort tid. Du kan också fundera på om du någonsin gått med nyckeln i handen för att vara beredd ifall att…? Kan du dig sätta dig in i den känslan, föreställa dig hur det är, att vara kvinna? Idag, 2017, i Sverige, i Indien, eller på vilken annan plats som helst i världen. Och så tittar du på männen i din omgivning, männen du ser på tv, i filmer och läser om i tidningar eller på internet, männen du passerar på bussen eller i butiken, dina manliga vänner och dina kollegor – hur beter de sig? Vad gör de? Vad säger de? Varför, är det såhär? Hur får vi stopp på det?
Och vad gör du, när någonting händer?
Det finns svin överallt. Men det farligaste är inte svinen – utan alla som står runtomkring och täcker upp för dem. Dessa män är anledningen till att vi kvinnor inte vågar prata om det. Vi får inte backning från männen som ser på. Svinens chefer och kollegor gör ingenting. Vi blir inte trodda.
8 svar
Så himla sant och viktigt! Skrev om min historia på bloggen också. Tycker det är jättebra att så många vågar visa hur stort dethär problemet är!
Tack Lina för din kommentar och vad härligt att du också lyfter ämnet i din blogg! <3
En utlösande faktor vid sexuella övergrepp kan mycket väl vara den enskilda mannens störda beteende och snedvridna kvinnosyn men jag tror också att den viktigaste triggern är alkohol och andra droger. En gammal sanning som står sig än är: när brännvinet går in, går vettet ut. – Ingen ursäkt för att övergrepp begås under rusets inflytande för vet man med sig själv att man inte kan bete sig som folk när man intar alkohol, så skall man överhuvudtaget inte ta den första supen eller ölen. Det är där i det ögonblicket som ansvaret är som störst.
Så till dina frågor. – Ja, jag kan föreställa mig situationer när jag med nyckeln i hand är beredd att försvara mig och att det finns ställen som jag bör undvika. Det har jag varit med om men svårligen kan jag tänka mig den situationen hela tiden eller flera gånger i månaden. Då måste något göras och det är kanske där vi är idag, inte minst genom #metoo.
Vad gör jag om något händer? Förhoppningsvis har jag kurage nog att stoppa detta eller tillkalla hjälp. Detta är något man bör tänka över på förhand så att man är beredd: vad gör jag då? Redan detta är en god början.
En minst lika viktig fråga är som du också formulerar: Hur får vi stopp på det? Inte helt lätt, tror jag, men skolan har här en stor uppgift att inte bara ge grundläggande sexualundervisning utan också fostran i umgänge, relationer och människosyn där varje elev aktivt får ta ställning till dessa frågor. Även föräldrarna har naturligtvis ett stort ansvar samtidigt som vi vet att dåligt beteende ofta går i arv.
Akut kan diskussioner män emellan vara ett steg i rätt riktning; vad gör vi om något händer, vilken är vår inställning, skall vi konfrontera sexistiska uttalanden och skämt. Frågan är, hur får man med så många män att det blir en långsiktig verkan? Inte helt lätt tror jag för det handlar också om makt och jämställdhet på ett mera allmänt plan. Det handlar sist och slutligen om respekt och integritet.
Tack så mycket PJ för att du tog dig tiden att dels fundera och dels svara på mina frågor. Du har helt rätt i att alkohol gör att vissa/många människor tappar det helt – alkohol för med sig massor av problem och jag tycker att det är konstigt att det är så socialt accepterat som det är trots att det egentligen är som i princip vilken annan drog som helst.
Diskussioner mellan män, och att män vågar säga ifrån och inte backa varandra för “men han har ju alltid varit en reko kille?” – det tror jag verkligen på. Att konfrontera uttalanden och markera skämt som inte är okej är en bra början och jag hoppas en kampanj som #metoo kan vara en bra katalysator för att det ska bli fler som vågar!
Det är verkligen sjukt alltså. Och det sjukaste är att jag också tänkte så först – vadå, inget allvarligt har hänt mig. När jag sen började tänka tillbaks så är det säkerligen flera hundra gånger som någon gått över gränsen.
Aggressiva killar som blivit ägande för att jag pratade med dem.
En kille (en bekants bror till och med) som förde in sitt finger i mig när jag satt i hans knä i en taxi och sa att han “gjorde som han ville” när jag förtvivlat försökte få bort honom.
En packad chef som skickade hem en kvinnlig kollega från baren vi var på, för att hon inte ville ligga med honom. Inför alla andra. And on it goes.
Fatta att jag ändå avfärdade detta som “inget allvarligt” och det är bara en promille av saker i samma stil som hänt.
Det läskigaste i allt det här, det tycker jag ändå är att våra betrodda nyhetskanaler bara tassar runt de väldigt allvarliga anklagelserna som lagts fram mot deras kollegor. Jag är så förbannad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Dubbelmoralen när de knappt kunde sluta skriva om Anders Borg & Harvey Weinstein. Snacka om att det är accepterat beteende.
Ja, det är liksom läskigt – ju mer man letar desto mer minns man och inser alla jävla gånger en man korsat en gräns. Och det där “gjorde som han ville” fyfan vad vidrigt. Och att man sen tvingas vifta bort det som om det inte var någonting? Usch.
Samtidigt tänker jag på alla som varit med om riktigt hemska händelser och tvingas tänka på alla minnen nu, det är svårt att sätta sig in i hur obehagligt det måste kännas. Och därför hoppas jag såå mycket på en förändring i hur det här pratas om, att det tas på allvar, och att ingen någonsin ska behöva bli misstrodd eller behöva känna skam och skuld.