Med tårfyllda ögon och ett värkande hjärta.

Knappt sju månader senare.

Har inte hunnit förstå att jag ska flyga hemåt. Sitter på flygplatsen i Kochi och har slutligen nått stadiet där jag till och med är FÖR trött för att gråta. Har haft enbart fokus på min älskade pojkvän de senaste dagarna och bearbetat ett avsked som innebär att vi inte ses under en längre tid. Tårar varvat med skratt och förhoppningar.

Det gick bra att säga hejdå på flygplatsen. Jag brast nästan ihop precis när han lämnat men bet ihop… Tills säkerhetskontrollen. Jag tänkte att de måste tro att hon förlorat någon närstående, men det har jag ju inte. Han är fortfarande min. Hon som scannade mig tittade lite chockerat när jag plötsligt började gråta och frågade om jag verkligen var ok it's fine, it's fine, thank you.

Sen snyftade jag tills jag nådde några butiker där jag kunde hålla tankarna sysselsatta. Och så ringde han och vi pratade lite, han blev så sanslöst glad för min överraskning som jag lämnade hemma i byrålådan, ett brev från den lilla poeten.

Klockan är 03.11 och personalen här säger good morning. Känns helt åt helvete fel. Vill bara hoppa på det där planet och sova. Snart ska jag andas frisk luft, äta tacos, sova i en SÄNG och frysa till is. Mmmmmmm. Tills dess ska jag studera indierna och tänka på att jag snart kommer befinna mig omgiven av vita, svensktalande skapelser. Undra hur chocken kommer vara över att komma hem till Sverige den här gången?

Hoppas ni mår bra, puss och kram, en sista gång från Indien – för den här gången. Snart kommer jag med all säkerhet tillbaka.