Efter en grå dag med tjocka, tjocka moln över hela himlen så visade sig små strimmor av solen precis som den gick ner. Himlen var så blå och molnen lätt rosa och det blir nog inte många fler kvällar som dessa nu på ett tag. Vintern innehåller inte många rosa himlar eller rosa moln alls, mest mörker om jag inte missminner mig.
Så gissa om jag njöt av detta.
Satt i relaxavdelningen här i villan i Mölnlycke och pratade med min Mumin i Finland och tittade på spektaklet utanför. Och berättade samtidigt om hur duktig jag varit hos tandläkaren. Att mormor var med var som att ha med sig lugnet själv. När vi körde in till stan och tandläkaren så förberedde sig hela min kropp för det – genom att bli på helspänn. Så konstiga reaktioner. Jag andades och andades och det gick bra tillslut. Väl framme så var jag rätt lugn, försökte tänka på annat – även om jag såg bedövningssprutor framför mig när mormor drog historia efter historia.
Och hur det gick med tänderna? Ungefär så som himlen såg ut.
Det gick alltså fint! Tro det eller ej. Man ska inte ropa hej och så vidare. Tror fortfarande inte riktigt på det. Just nu gör det bara lite ont, men de sitter där de ska och förhoppningsvis gör dem det i många år. Vilken historia alltså, en dag ska ni få höra hur allting gick till för 5 och ett halvt år sedan den där våren 2010. Att ha två framtänder är minsann ingen självklarhet.
Och så var det med det. En annan bra sak med den här dagen var att jag tog mig igenom den utan sötsaker! Trots att hela huset doftat sockerkaka och bull-mormor är här och pysslar om en. Känns så himla bra nu, sockerfritt november! Av vilken anledning tänker ni? Av anledningen att jag inte tycker man behöver/ska/bör äta sötsaker dagligen. Vill bara bevisa för mig själv att jag kan. + att min hy (och kropp och själv överlag) tror jag mår bättre av det. Min kropp och form är jag nöjd med som den är – och det känns viktigt att påpeka.