Lycka, demoner och endorfiner.

Sanningen är väl att jag inte borde vara särskilt glad. Det borde inte få kännas riktigt bra, inte ännu. Men jag gissar att vissas överlevnadsinstinkter är bättre än andras. Jag anpassar mig. Jag vågar känna, vågar hoppa, vågar släppa. Jag gör vad jag känner för precis i stunden. Och jag lever inte med ånger. Jag har gjort misstag, men egentligen ångrar jag nog ingenting. Jag har aldrig förstått det där med att ångra sig. Man gör det man gör och så är det med det.

Vi gör fel och vi lär oss av det. Jag tror det är nyttigt, kanske inte för dem vi sårar på vägen, men för oss själva.

Vi har dock alla vår demoner, kanske låter vissa sig påverkas mer av dem. Jag låter dem nog finnas där, men ger dem inte någon uppmärksamhet. Kanske för att mitt liv varit relativt smärtfritt(peppar peppar). När jag får snudda vid någon annans djupa och mörka tankar blir jag både förvånad och ledsen. Till exempel att höra någon säga att de förmodligen kommer ta sitt liv om några år. Medan det finns vi som är tacksamma för varje stund livet ger oss.

Så är det. Jag mår i alla fall, vare sig jag borde eller ej, rätt så bra och känner mig vanligt glad inombords. Men så var jag precis på gymmet och det har ju en tendens att kicka igång endorfinflödet.

Gammal bild men jag såg likadan ut idag! Söt, svettig och smidig, eller något sådant ;-)