Livets hårda skola.
Man växer upp i ett tryggt hem. Med snälla föräldrar. Föräldrar som har det gott ställt, inte överdrivet men så de kan skicka dig på en språkresa och köpa den där Peak Performance-jackan som du så gärna vill ha. Man gör hyfsat ifrån sig och får bra betyg, är okej på sport (även om man inte är en tävlingsmänniska och egentligen inte bryr sig) och hittar tillslut vänner som är värda att bry sig om. Man inser att det är svårt att få ett jobb när man är under 18 och samma vecka man fyller myndig får man sitt första jobb genom det första telefonsamtal man gör. Sommarjobb var det också enkelt med, hemtjänsten behövde alltid personal. Man kommer in på den utbildningen man som en slump hittade samma dag som sista ansökningsdag. Extrajobb under studierna var inte heller omöjligt att fixa, man nöjde ju sig med i princip vad som helst (förutom telefonförsäljning). Jag failade aldrig en tenta heller. När man skulle få sin examen var man livrädd att man plötsligt skulle stå där, arbetslös. Vissa gick därför vidare till master direkt. Själv fick jag ett mail på min LinkedIn och tackade ja till ett erbjudande om att åka till Indien. Och så lärde man sig att internship är det inte heller svårt att få, särskilt inte utomlands.
Såhär i efterhand känns det som att det gått så smidigt. Jag har haft flyt, så känns det. Och jag är van att ha flyt, så känns det också. Men plötsligt sitter man här som någon i-princip-vuxen och inser HELVETE DET ÄR SVÅRT ATT FÅ ETT JOBB*!
*Inte bara ett jobb utan ett jobb man 1. vill ha 2. inom en organisation som passar en och ens intressen 3. i den stad man önskar. 4. med den lön man hoppas på.
Man glömmer lätt de motgångar man faktiskt haft i livet (knäskador med operationer, utslagna tänder, skilsmässor och allt vad det nu kan vara) – och då kan det kännas tungt att något inte går ens väg. Att man inte får det första jobb man söker till exempel. Att sådant gör att man plötsligt känner sig oduglig, värdelös och helt jävla kass. Tänker att man nog skulle göra bäst i att försöka hitta ett jobb som kassörska någonstans.
Men dessa dippar har vi väl alla? Och de går över. Plötsligt är man awesome igen. Och plötsligt har man kanske ett jobb, eller åtminstone en inkomst.
Angående intervjun jag hade för några veckor sen, så fick jag (efter att själv ha påmint företaget om att hej-har-ni-glömt-bort-mig) ett svar om att positionen har blivit “put on hold”. Jag hade redan bestämt mig för att tacka nej – men jag ville nog innerst inne bara ha bekräftelsen JA VI VILL HA DIG så jag kunde säga att tack men nej tack :)
Nya tag. Nya tag. Nya tag. Livets hårda skola. Att inte ge upp. Att hårt arbete lönar sig. Osv. Jag önskar bara att man inte vara så beroende av den där bekräftelsen…
Och här får ni som slut på detta inlägg en bild på mitt nyklippta hår tillsammans med ett leende från mig!
Hopplahoppla – fler där ute som söker jobb kanske? Sökt många jobb? Hur går det? Frustrerade? Fått ett jobb som är ok? Eller drömjobbet! Berätta gärna!
7 svar
Ojojoj vad jag känner igen mig. Exakt samma för mkg! Alltid haft sommarjobb, extraknäck osv. Men sa nui. Do not tell me about it. Gick ut med toppbeyg fran en topputbildning. Aktivt sökt jobb i ett halvar. Inte begränsat mig till ort eller branch, verkligen sökt ALLT. Tillslut fick jag sa ett jobb; mitt sjuttioandrahandsval typ. Men vad gör man? Haller ögonen öppna, kanske det dyker upp nagot här framöver. Det viktiga är att inte ge upp! Fortsätt kämpa, det är det enda vi kan göra!
Var ett tag sen jag sa hej, så tyckte det var på tiden nu ;) Som alltid lika roligt att få hänga med i din vardag och alla insiktsfulla inlägg med tankar och åsikter! Har dessutom sett att inlägget om diskskåpet fått minst sagt massivt genomslag – häftigt!
Vad gäller det här med jobb så känner jag mer än väl igen mig i det du beskriver. Hittills i livet har det verkligen flutit på smärtfritt och smidigt – det har funnits extrajobb, jag har fått (kämpat mig till) bra betyg, läst flera kurser, engagerat mig, försökt skaffa erfarenheter till CV:t. Samtidigt kan jag inte undgå att fråga mig själv ibland om jag (medvetet eller inte) alltid valt de enkla vägarna – just för att jag är så hemskt livrädd för att “misslyckas”. Jag valde att gå vidare till studier direkt efter gymnasiet för jag visste att det var tryggt. Jag valde att fortsätta plugga, för då visste jag vad jag skulle göra. Jag började söka jobb och startade eget företag vid sidan om studierna, för då hade jag fortfarande plugget att presentera som min huvudsakliga sysselsättning när jag inte fick de där intervjuerna eller när inga uppdrag kom in i företaget. Det känns som att jag hela tiden skjuter upp uppvaknandet som jag innerst inne vet kommer att komma – och som jag förmodligen behöver. Jag behöver den där livets hårda skolan. Jag behöver “misslyckas”, om det nu ens är vad det bör kallas, för egentligen är det nog bara i mina ögon det är ett misslyckande. Kraven på en själv är alltid de hårdaste och högst satta, liksom tolkningen om vad jag tror att andra tänker och tycker om det jag gör.
Som du säger, dippar kommer och det vänder till slut uppåt igen. Det kommer en dag när vi har ett jobb – grejen är ju bara att det är så sjukt jobbigt innan det har löst sig och blivit som en vill. Ofta tänker jag också att vi (jag) har så bråttom och glömmer att än är jag bara 22. Ändå jämför jag mig med de som är äldre och helt logiskt har hunnit se, göra, uppleva, erfara så mycket mer. Vi kommer dit vi med. Till slut har vi också våra drömjobb. Det är jag säker på.
Stor kram!
Självklart går det upp och ner. Det kan ju kännas tungt i en svacka, men du har ju hunnit få en hel del erfarenhet, så det kommer lösa sig! Jag har nog också haft det hyfsat enkelt, dvs pluggat och sen fått jobb. Men de första fem åren som folkhälsovetare var det bara projektanställningar hela tiden… Dvs fem månader, tre månaders förlängning, ett 1-årigt vikariat, två månaders förlängning… osv…. Har även varit arbetslös några gånger, men inte mer än någon/några månader.
Känner igen det där. Mina sommarjobb har jag haft flyt med, däremot så tog det mig ett år att få ett jobb inom den bransch jag var utbildad. Det är något av en ond cirkel, arbetsgivaren behöver någon som är erfaren, men får jag inget jobb så har jag ju inte chansen att skaffa mig erfarenhet. Det löste sig dock till sist och blev väldigt bra. Nu är det snart dags för mig att gå vidare mot ett nytt jobb. Har man väl fått in en fot på arbetsmarknaden så känns det som det går betydligt lättare.
Du antingen vinner något eller lär dig något, så inget är misslyckanden :)
Jag tar examen i januari. Förutom uppsats har jag 1hp (dvs inte en hel kurs utan eeeeen hp) som spökar. Jag har ett legitimationsyrke så det känns jobbigt. Det är ingen tenta man kan plugga till direkt heller.
Vill få min examen och mitt leg!!
har nog fått jobb redan. Hoppas de ger mig den lön jag vill ha (tveksamt..). Hoppas också jag får mitt leg så jag kan få fast tjänst. Trygghetsjunkie och nu vill jag ju ha lägenhet (köpa) och bebis..
håller tummarna för oss alla!! :)
Omg vad jag har “misslyckats” inom citationstecken för jag har liksom inte misslyckats på riktigt om du fattar.
Jag kan känna att det är två gånger som jag liksom har upplevt misslyckande ordentligt. Ena gången när jag var au pair och fick sparken från min familj och andra gången innan jag började plugga. Hade ett jobb på ett it-företag och hade liksom lyckats klättra mig uppåt. Tillslut av flera anledningar som jag heller ej kunde påverka så fick jag ett nervöst sammanbrott, sa upp mig och var extremt nära att bränna ut mig. Till viss del gjorde jag också det men till en mildare grad. Efter två år i Umeå, en utbytestermin, lite terapi emellan så mår jag nu exakt som jag skulle må (det är därför jag heller inte har bloggat mellan USA och Umeå speciellt mycket pga att jag höll på att bränna ut mig och var deprimerad).
Efter mitt första år i Umeå så sökte jag sommarjobb och då hände ingenting, jag sökte och sökte. Hade liksom svinbra meriter men det räcker inte alltid till. Sedan andra året löste det sig mer men mest för jag var så himla bestämd att NU SKA JAG HA ETT SOMMARJOBB!!!! Det var som misslyckandet med “utbrändheten” och så som drev mig att nu jävlar.
Så det jag ville komma med är att det krävs ibland jobbiga stunder för att få fram det här “nu jävlaaaaaar”. Hade inte haft den drivkraften. Jag är också mer snäll mot mig själv. Jag förväntar inte (av mig själv) att allt ska gå spikrakt, hellre tvärtom och fokuserar på att vara glad istället för att tänka på drömjobbet efter examen. Jag pallar inte ha ångest. Man pluggar bara en gång och lika bra att vara glad och ha kul! (och självklart satsar man på något men jag ska inte deppa ner mig om jag försöker massa och inget händer, ger ju ändå inget att deppa).
Vet inte vad kontentan är med detta men ja! Hahahaha, jag skrev bara på helt enkelt:) Bra ämne!
Puss och Kram!!!!
Tina
Tinis Tinis <3 Vad fint att du delar med dig! På något sätt känns det så himla skönt att läsa andras historier, att det inte alltid är tipptopp liksom. Det finaste är dock att läsa att det är så mycket bättre nu - usch, kan tänka mig vad tungt det måste varit att gå igenom. Men du kom kanske ur det starkare?
Jaaa, jag tror man kan ha en bra profil och ett bra cv, men det ska ju finnas rätt jobb också och att inte någon som är "bättre" än en söker samma jobb!
Vilken kontentan än nu var så blev jag glad av din kommentar! PUSS OCH KRAM! :)