Livet som på skräckfilm – att besöka ett indiskt sjukhus.

Idag tog min indiska vän mig i handen i jakt på att sjukhus och en doktor som skulle kunna hjälpa mig och min mage. Det första sjukhuset vi kommer till ser helt ok ut, men mina ögon blir stora som tefat när jag möts av gigantiska tavlor av Jesus och bebisar på väggarna. Han går fram till disken och förklarar mitt problem med den korta frasen “matförgiftning” varpå damen bakom disken tittar lite förvånat på min vän och förklarar att, det här är en klinik för mammor och blivande mammor. Eh, haha, vi gick snabbt vidare.

Nästa plats vi åkte till var en stor parkering och en sliten stor byggnad. Vart är sjukhuset? frågar jag. Här, svarar han och pekar på den fallfärdiga byggnaden. Gulp.

Med inte så bestämda steg kliver vi in i vad jag anser vara den perekta scenen för ett sjukhus som utspelar sig i en skräckfilm. Ingenting är kliniskt vitt eller superfräscht. Ljuset är dovt och vid ingången står gamla och rangliga bårar och rullstolar. Längre in skymtar man sjukhussängar som enbart avdelats med skynken. Det finns en disk och till höger om den några bruna plaststolar där en familj sitter med sin bebis som skriker. Mina ögon är ännu större denna gången och jag kan inte ens försöka dölja min förvåning över att ett sjukhus kan se ut såhär.

Min vän samtalar med dem, fyller i några papper och vi betalar femtio rupees, motsvarande 5 kr. Och här någonstans tror jag att jag ska börja gråta. Men så påminner jag mig själv om mitt förhållandevis simpla sjuktillstånd och ber istället till någon Gud jag inte riktigt tror på att jag aldrig någonsin ska behöva läggas in för någon allvarligare sjukdom på ett sjukhus av denna sort.

Doktorn, som vi fick träffa nästan direkt, kunde sin grej i alla fall, han sa att det inte var någon fara med mig. Gav mig några tabletter, en flaska med en beige smörja som smakar förvånansvärt gott och sa att jag skulle undvika stark och sur mat 3-4 dagar.

Och som med allt annat så handlar det om att vi inte är vana med det här. Det är därför vi reagerar som vi gör, vi bortskämda västerlänningar. Jag tror inte det är något egentligt fel på det här sjukhuset. Fast, jag måste ju medge att jag är lite tveksam till huruvida deras sjukvård håller samma kvalité som den hemma. Å andra sidan litar jag inte på läkare särskilt mycket alls, överlag.

Sist men inte minst hoppas jag att jag slipper åka ambulans i detta land. Trafikkaoset gör det inte direkt enkelt att ta sig fram, inte ens om du kör ambulans med blåljus och sirerener.