Lejonkungen – it’s the Lion King!

Jag vet ingen som gillar Disney-filmer lika mycket som min vän Tanja. Och jag är, om än kanske inte ett exakt lika stort fan, också väldigt förtjust i dessa magiska berättelser. Så nu när Lejonkungen skulle komma ut i en modern version, var det självklart att vi skulle gå på bio ihop hela gänget (ursprungligen mina kollegor på mitt förra jobb, idag mina vänner).

Igår 20.50 intog vi varsin skön (och gigantisk) fåtölj på biografen Maxim i Helsingfors. En ganska mysig, mindre typ av bio där det också serveras alkohol (om man nu känner för det, själv lockas jag inte av tanken alkohol + bio). Och varför är det förresten alltid så kallt på biografer?

Innan filmen pratade vi lite om förväntningarna. Tänk om den inte är SÅ bra? Men Tanja utbrast “It's the Lion King!” som om det var det mest självklara. Så fort filmen började rulla och circle of life spred sig på hög volym genom salongen så fattade jag vad hon menade. Berättelsen är densamma, musiken till och med mer kraftfull – det går liksom inte att misslyckas. Särskilt inte med en budget som denna. Och man tas med in i filmen på ett sätt som inte är riktigt möjligt som vuxen med den gamla versionen. Detaljerna är slående!

Det är en återupplevelse av barndomen, men också en upptäckt av nya nyanser. Ni vet den obehagliga retorik som Scar använder, där han vinklar fakta för att manipulera eller få flocken med sig? Det slog mig liksom under filmens gång att herregud, det är honom som Trump har suttit och utstuderat i minsta detalj – och kopierat rakt av. Ond och osmaklig. Men som vi ser i Lejonkungen är det en inte helt vattentät strategi i det långa loppet, så kanske finns det hopp om bättre tider och ledare.

Har du sett filmen? Håller du med i att “It's the Lion King” och att det liksom inte går att misslyckas?