Låt äventyret börja.

Det är svårt att bilda meningar av de här känslorna. Känslan av att lämna Sverige är bekant. Jag har lämnat något och börjat om någon annanstans så många gånger nu att det inte längre är det som skrämmer mig. Och egentligen vet jag inte om det finns något som skrämmer mig. Ändå slås jag av små, inre panikattacker. Pyttesmå, men ändå, de hugger till emellanåt. Och jag vill inte höra att “du klarar det” eller “det kommer gå bra”. Jag vill bara få känna just såhär, känna iver och pirr och nervositet och panik. En salig blandning av sådant som gör att man känner att man äntligen lever.

Jag oroar mig inte för om jag kommer trivas i Indien. Jag oroar mig inte för om lilla jag kommer fixa ett jobb med mycket ansvar. Jag oroar mig inte för att det inte kommer gå bra. Men jag känner utmaningen ut i tåspetsarna över alltihop och om jag inte hade fått känna såhär just nu så vet jag inte hur jag skulle ha stått ut.

Och så det, som faktiskt, oroar mig en smula. Ett, det kommer vara så mycket människor, SÅ MYCKET MÄNNISKOR. Två, jag kommer få se mer misär än jag någonsin tidigare upplevt och det vet jag seriöst inte hur mitt hjärta kommer kunna hantera. Tre, det kommer vara så varmt att jag kommer smälta bort innan jag hunnit börja mitt jobb.

Men det är också en del av det. Så säg inte “du klarar det”, för det vet jag att jag gör. Jag vill bara dela med mig av de känslor som rör sig i mig. Förutom människor, misär och värme så är jag redo på att mötas av de största kulturskillnaderna jag förmodligen någonsin kommer att uppleva. Med andra ord, jag är inte särskilt redo överhuvudtaget, jag är enbart öppen för att låta mig förföras av en annan kultur.

Så, låt äventyret börja nu. På torsdag, då ger jag mig iväg.