Kroppsångest, vikthets och tanken om att vara hälsosam.

Jag tillbringade några härliga veckor i ett somrigt Australien innan det blev jul och dags för mig att återvända till Sverige. Det var shorts och bara ben och badade gjorde man överallt, hela tiden. Så snart jag nådde Nordens kyliga gränser fick man plötsligt svepa in sig i lager på lager och dölja den solbruna kroppen.

Man kan tycka att det borde övergå mitt förstånd att jag i ett vinter-Sverige känner mer kroppsångest än vad jag gjorde de dagarna jag levde i bikini. Men det gör det inte, det är inte alls särskilt konstigt.

Här handlar nämligen allting om utseende. Eller nej, låt mig omformulera, här handlar allting om hälsa. Alla pratar om kvarg som kan varieras i oändligheten och “protein” sätts plötsligt framför det mesta i matväg. För att inte tala om extremträningen. Att träna på gym är regel snarare än undantag. Och om man inte bryr sig, äter kolhydrater som innan och endast tar en promenad ibland, då faller man definitivt inte in under kategorin hälsosam – och hur kan man ens leva med sig själv som sådan?

Mina tankar har flödat fritt kring det här ett tag nu, men allting blev väldigt tydligt när jag i morse snubblade över det här inlägget. LÄS och förstå min poäng. Här skrev jag först en rad svordomar, men tänkte skona er från dem. De avslutades något i stil med “jag vill trycka fingrarna i halsen inte på grund av kroppsångesten men på grund av illamåendet det framkallar, det skrämmande beteendet.”

För i ärlighetens namn, se er omkring – mår vi bra?
Är vi hälsosamma, fysiskt såväl som psykiskt?

Men jag gissar att jag bara är tjock och avundsjuk, på alla er superfitta jävlar. (Älska försvenskning av “fit” och dessutom böjningen av det.) Och vi kan nog alla vara lugna, snart är jag också inne i det, i mitt livsform och mår bättre än någonsin…