Kanske värsta tiden i mitt liv.

“Tänk vad dina upplevelser format dig Jennifer.”

Ja, visst måste det vara så, men det känns inte alltid. Det är sällan jag egentligen reflekterar över det. Så ibland slås man av sådant man upplevt och inser att det där skinnet på näsan nog måste vara tjockare än om man aldrig skulle ha lämnat det här landet och gått igenom lite jobbiga saker på vägen. 

För ett år sedan hände väldigt mycket i mitt liv. Jag hade precis flyttat till München och var fortfarande kär i indiern, och mitt undermedvetna insåg långt innan mig att det inte var menat att hålla. Det fanns en ny kärlek som väntade på mig, så att krossa någons hjärta och göra slut på ett års förbrukning av tårar, det skulle tydligen vara värt det. 

Jag höll uppe en glad fasad för det mesta, men insidan var upp och ner och livet var lite kaos. Galna saker hände och jag hade otroligt kul mellan varven. Och egentligen så ångrar jag ingenting. 



När jag insåg att jag ju faktiskt aldrig skulle vilja bo i Indien så gjorde jag slut med min dåvarande pojkvän där, indiern. Över telefon är aldrig optimalt men samtidigt gjorde det det betydligt lättare, tror jag. Lättare att gå vidare. Men tro mig, det var en extremt lång process. Något jag hoppas jag aldrig behöver uppleva igen.

För när jag tänker tillbaka på allt vet jag att det var bland det jobbigaste jag upplevt. I kombination med mardröms-kollegor och underlig boendesituation. 



Hade jag inte haft finnarna att anförtro mig åt vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Det var dem jag handlade och åt lunch med, hittade på saker, festade med när fransmännen blev för franska och ja, resten vet ni ju hur det gick.

Det är såklart lätt att se tillbaka på tider som passerat. Man minns kanske inte exakt hur hemskt man mådde, men man minns att det gick över. Att vår blev till sommar, att hjärtat läkte och ville älska igen. Och att München har en väldigt särskilt plats i hjärtat!