Jennifer – iron woman.

Fredagskvällar. Indierna har inte implementerat fredagsmys så hela liksom fredagskänslan försvinner lite grann. Synd kan man tycka, skönt med omväxling kan man också tycka. Jag är rätt bra på att anpassa mig.

Och det är något som blivit tydligt sedan jag kom till Indien. Vet ni hurdan iron woman jag blivit? När till och med indierna säger “jösses det här var starkt” så äter jag det utan problem (oh well, nästan), känner läpparna ömma lite och näsan rinner ibland, såklart, men that's it. Jag har alltså helt vant mig vid och lärt mig tycka om den starka maten! Förutom i helgen när jag råkade(!) äta en grön chili och trodde jag skulle dö, har seriöst aldrig upplevt en sådan smärta i halsen tidigare, tårarna rann. Det var dock märkligt, för jag brukar äta denna chilin.. 

Jag dricker även varmt vatten (som värsta asiaten!) och tycker kryddig mat är gott till frukost. Fast än det finns bestick väljer jag ofta att äta med händerna. Jag lär mig fraser på malayalam och jag anammar indiernas sätt att föra sig och kommunicera. Jag kopierar mina indiska vänners uttryck. Sidospår till den stålkvinna jag håller på att förvandlas till.

Ibland känner man sig inte särskilt stark, men när jag tänker på det så vet jag att jag är psykiskt stark. Visst, ibland vill jag strypa någon för att det är så jäkla dumt med så mycket här i Indien. (Och ibland gråter jag för totalt meningslösa saker…) Men, jag klarar av det och jag överlever livet här, något som inte alla skulle göra. Så det måste man ändå ge mig – jag är jäkligt stark!

/Jennifer, som ibland fylls av jantefria känslor som dessa!

I vårt kök här i Indien.