Jag och solnedgången.

Just nu sitter jag på en sandstrand. Jag har beskådat hur solen så vackert tagit sig ner bakom kullarna i väster. Den slutar aldrig förundra mig, solnedgången. Eller jag slutar aldrig förundras den snarare. Och en strand har jag inte suttit på sen jag var i Melbourne i december. Det gör inget att det är vid Vättern och att det är lite kallt, det är en strand med vågor och det räcker, just nu.

Ny vana som jag kommer att sakna, kvällspromenaderna i solnedgången längs Vätterstranden. Nedan följer fyra bilder, fyra solnedgångar, från fyra kvällar på senaste tiden. Det är helt magiskt. Jag hoppas alla som bor här tar vara på denna vackra miljö!

Vi har en speciell relation, jag och solnedgången. Jag är extremt fäst vid den och när jag är mitt uppe i det, vill jag aldrig att det ska ta slut. Jag hoppas att jag någon dag blir en man lika känslomässigt-frälst så som jag är solnedgången. Det finns förresten en rimlig anledning till vårt förhållande. I Gällivare, där jag vuxit upp, ser man sällan solnedgångar. På vintern ser man inte solen alls och på sommaren ser man den hela tiden. Därav, tror jag, att jag tycker den är särskilt magisk.