I tandläkarstolen.

Dagen D var kommen. Jobbade på förmiddagen och försökte hålla nerverna lugna. 

 

Det gick ganska bra. Sniffade på lavendel och kände mig ok. Mamma mötte upp mig inne på Brånemarkkliniken. Det är där jag och mestadels gamla gubbar hänger. Det är nämligen inte många andra under sextio som behöver operera in tandimplantat.

Här var jag också lugn. Tänkte let's do this! Fick min shot med lugnande och väntade på att den skulle kicka in. Och det gick bra..

 
Ända tills jag la mig i tandläkarstolen.

 
Jag vet inte vad det berodde på. Jag var inte rädd egentligen, men min kropp var det. Spänd, skakis i benen. Kunde inte slappna av. Trots världens bästa tandläkare. Trots musiken i öronen. Trots att jag hade gjort det här innan, som då var ett större ingrepp (med borrande i tandbenet osv, ja JAG VET det är inte mysigt, men jag var from som ett lamm då).

Jag försökte andas lugnt men det gick inte. De lät mig vänta 5 minuter till. Bedövningen med de 3-5 bedövningssprutorna var redan i. Klockorna tickade. Och hela situationen gör en liksom automatiskt inte direkt lugnare. Tillslut sa tandläkaren (som i övrigt är hur bra som helst på att lugna ner en) att nu måste vi snart bestämma oss och kom ihåg att du inte måste göra det här, du är aldrig tvingad. En millisekund hann jag tänka hur sjutton jag skulle lyckas lösa en ny tandläkartid och ännu fler resor hit… Men sköt snabbt bort tanken, bet ihop (mer bildligt talat i detta fall) och sa KÖR! 

Och så gick det jättebra. Tog mig över tröskeln och sen var det lugnt. Och det går hyfsat snabbt när de väl sätter igång. På slutet kände jag hur bedövningen började släppa men tänkte det är bara smärta – de har läget under kontroll och om det gör ont gör det ingenting. 

  Bedövningssvullen. Gjorde så ont efteråt men efter att ha sovit hela eftermiddagen gör det knappt ont längre!

Tror att jag reagerade som jag gjorde för att min senaste upplevelse i tandläkarstolen var så obehaglig. Kom in dagen innan jag skulle ta bort stygnen för att kolla något och de tyckte det såg så bra ut att de bestämde sig för att ta bort dem redan då! Så plötsligt, mentalt inte förberedd. Och det var obehagligt när de drog i trådarna… Så då var jag extremt nära att svimma, jag kallsvettades och de tittade på mig när de var klara och sa oj hon är alldeles vit!

Det måste ha varit de känslorna som fanns någonstans inom mig.

Är så glad att detta snart är över (4 besök, men ingen fler operation). Är så stolt över mig själv att jag tog mig igenom det idag också.

Följ:
0
Jennifer Sandström
Jennifer Sandström

Jag hjälper jag dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.

Dela

11 Kommentarer

  1. 28 september, 2015 / 20:53

    Men åh vad grym du är! Jag HATAR tandläkare och skall tänka på dig när jag ska dit på undersökning på onsdag. Piece of cake i jämförelse med vad du gått igenom.

    • jennifer
      Författare
      28 september, 2015 / 20:58

      Tack! Jaa försök tänka så – jag försökte också tänka på alla som går igenom något värre. Återkommer ofta till tankar om alla som föder barn – den smärtan som kan vara så utdragen men som så många går igenom och klarar ;)

  2. Julia - lever livet i en ryggsäck
    28 september, 2015 / 22:42

    You did it!!! <3

  3. Clara
    29 september, 2015 / 14:48

    Bra jobbat!!! :D

  4. 29 september, 2015 / 21:43

    Så modig du e!! Var tvungen att akut dra ut två visdomständer och var ynklig i två veckor :(

    • jennifer
      Författare
      30 september, 2015 / 11:12

      Ojdå, akuta ingrepp är aldrig bra – eller jag tycker i alla fall det är jobbigt när man inte är mentalt förberedd. Men å andra sidan hinner man inte gå och oroa sig inför det. Det verkar hemskt att behöva dra ut tänder… När jag fick dra ut mina var det mer ”plocka ut”, de satt inte fast så hårt längre ;)

  5. asd
    30 september, 2015 / 22:10

    Åh, bra kämpat! Jag har fött två barn helt utan medicinsk smärtlindring, men är fortfarande lika ynklig och orolig i tandläkarstolen.

    • jennifer
      Författare
      1 oktober, 2015 / 11:12

      Oj vad imponerande, tycker man hör om kvinnor som tänker göra det med slutar med smärtlindring i alla fall. Är det någon särskild anledning att man avstår? :)

      • asd
        1 oktober, 2015 / 23:00

        Grymma bragging rights efteråt ;) Och allra mest för att jag opererats i ryggen, och inte vill att någon petar där i onödan (epidural). Andra kunde jag kanske prova på, men det har gått så snabbt att det inte behövs. Läste in mig en del på förlossning utan smärtlindring och klarade mig med de strategierna (hålla sig i rörelse, TENS, inte gripas av panik, inte försöka fly smärtan osv)

  6. Åsa
    6 oktober, 2015 / 12:24

    skönt att det är gjort nu!

    • jennifer
      Författare
      6 oktober, 2015 / 13:21

      Jaaaa! Obeskrivligt! Jag hoppas att det här var det värsta nu… :) håll tummarna!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Looking for Something?