Det var en tidig morgon, ögonen var fortfarande tunga. Framför mig satt en livshistoria som jag inte hade en aning om. Han hade varit vänlig och hjälpt mig att lägga in väskan i bagaget. Vi hade småpratat lite och jag hann känna tacksamhet över att han faktiskt kunde engelska, det var ju inte alls en självklarhet i det här landet. Jag hade min iphone i handen, tog en bild och började på ett blogginlägg så som jag ofta gör när jag har en halvtimma att döda – som det faktiskt kallas. Att döda en halvtimma, vissa människor skulle ge allt för att få den där halvtimman. En halvtimma av liv eller lugn. Framför mig satt en livshistoria som kunde 6 språk. Jag tänkte på om jag hade packat med allt, skulle inte kunna göra något åt det om jag hade glömt något. Och var jag inte lite väl tidig till flygplatsen? Min pojkvän hade hunnit få minst tjugo pussar till innan jag hade behövt gå, egentligen. Taxametern visade 35 euro, vad skulle jag kunna ha gjort för de pengarna?
Framför mig satt en livshistoria. Vi var tysta hela resan ut till flygplatsen men han började prata igen när vi närmade oss terminal 2. So you are traveling to Sweden? Han hade en kusin där och han tyckte att Finland var mörkt. Spanien och Valencia hade varit underbart. Han kom från Tunisien och berättade hur många språk han kunde. How did you end up here? Nyfikenheten i mig hade vaknat till liv. It's a long story and I will tell you next time. Vi var framme och han tackade för resan, jag med, men ångern i mig exploderade.
Under en halvtimma hade jag haft en livshistoria framför mig, en livshistoria jag aldrig fick veta mer om. Än en gång hade telefonen vunnit uppmärksamheten och än en gång hade vad som kunnat bli ett fint samtal gått förlorat.
Jag plockar upp kvittot ur jackfickan, tittat på hans namn, ett typiskt finskt namn som knappats ens föräldrar i Tunisien tilldelar en? Men vad vet jag? Jag hade chansen att få veta, men jag tog den inte. Det mina vänner, det är ett misstag jag tänker lära ifrån.
Ett svar