Helg och ensamhet.

Det högg lite i magen så som det alltid gör när jag inser att det är helg och jag inte har någonting inplanerat alls och att jag är väldigt ensam i den här staden. Ensam så fort jag inte “bokat” inte något med någon av alla mina bekanta här och även om jag har en sambo och allt så finns ensamheten där. Inte en del av något och ingen som jag spontant kan ringa “hej ska vi ses på en kaffe”. Jobbigt som fan. Så glad att jag har mina kollegor på jobbet som är så sjukt härliga! För resten tar tid.

Så jag gick till gymmet efter jobbet. Och träningsendorfiner är den bästa förebyggande medicinen mot all form av deppiga tankar och ensamhet. Just nu ligger jag precis just här och njuter faktiskt lite. Mumins vänner är över och det är i vardagsrummet, pratar finska och dricker öl. Jag i min ensamhet, men någon här nära i alla fall.

Och alla nio värmeljus + all julbelysning lyser så fint.

Grejen är att egentligen är helgen just så som jag skulle vilja ha den. Oplanerad och fri. Jag vill träna, skriva, shoppa, baka kladdkaka och se på en julig film. Ta en promenad om det inte regnar. Göra något som faller mig in. Men, jag vill att det ska finnas valmöjligheter. För även om jag kan göra det bästa av en sån här helg och njuta varje minut, så tar den där känslan liksom över, känslan av att inte vara en jävla del av något. Samt det där självklara att man förväntas göra roliga saker på helgerna.

Oh well. Är ju knappast synd om mig. Som man bäddar får man ligga osv.

Nu ska jag läsa min bok som jag läst under hela hösten parallellet med massor av andra böcker…