Hejdå Finland.

Mumin har precis lämnat mig på flygplatsen i Åbo, planet till Göteborg går om en timma. Ett perfekt tillfälle för reflektion, jag brukar göra det när jag lämnar en plats och säger hejdå för att flytta någon annanstans och välkomna nya äventyr. Fundera över vad som hänt, vad jag upplevt, vem jag är eller kanske vem jag blivit.

Finland alltså. När vi dejtade i våras, med ovissheten om vår framtid tillsammans som ett par, sa jag till honom att jag tänker i alla fall inte flytta till Finland och skrattade. Men så blev det juli och vi bokade biljetter ihop till Helsingfors. Dag efter dag kände jag mer och mer att, jag kan liksom inte ge upp det här. Jag kan inte flytta till Sverige och bara låten kärleken som fanns där dö ut. Det finns tillfällen då man får satsa eller förlora, vi valde att satsa. Jag sökte in på en engelskakurs, hittade ett deltids-jobb i Helsingfors där jag kunde jobba hemifrån och plötsligt bodde jag lite tillfälligt i Finland, i Åbo, med min pojkvän.

Och så blev det i ett halvår. Det var inte lätt alla gånger, det vet säkert ni också. Men just nu känns det så jävla värt allt och de minnen som etsat sig fast inom mig och framför allt i hjärtat, det är inte alla tårar och all ångest, utan all kärlek. Att vara sambos på 30 kvadratmeter är en utmaning, en utmaning vi bemästrat.

Det har också varit sjukt häftigt att upptäcka Finland som land och deras kultur. Jag har connectat med Finland på helt nya plan, med finländare och finlandssvenskar, till och med med andra utlänningar som på ett eller annat sätt älskar det här landet. Jag visste inte mycket om Finland innan jag kom hit, och allt jag lärt mig och kan nu, bara det känns som en bedrift i sig!

Att leva i sex månaders-perioder, det är ju lite vad jag gör. Det är vad jag har gjort sedan 2012, så det känns mer naturligt än det känns konstigt. Men det är kanske för första gången som förändringen, från ett land till ett annat, från en sak till en annan, känns mer stabil. Stabil och trygg. Jag vet inte hur livet ser ut om ytterligare sex månader, och så har det alltid varit. Man kan hoppas och spekulera, önska och drömma, men livet har lärt mig att det aldrig riktigt blir som man tänkt sig och att det alltid löser sig. Det blir alltid bra. Och det är det viktigaste, att våga lita på det. Jag hoppas dock på att få stanna på en plats under en längre tid nu.

Hjärtat ömmar, för det är vad hjärtan gör när man åker ifrån sin kärlek. Magen är lugn, för den är smartare än så, den pirrar och längtar, ser fram emot våren och att se den här tjejen växa i sig själv, att se kärleken växa sig starkare och att snart igen få krama om någon som betyder så himla mycket.

Här är han min bf, med sitt lilla Muminansikte!

I övrigt så kan jag säga att det här är en av stunderna man är innerligt tacksam över att man inte sminkar sig. Det spelar ingen roll om man gråter och tårarna rinner, för man kommer ändå se lika fräsch och ok ut efteråt. Det underlättar liksom litegrann, fast än jag förmodligen skulle strunta fullständigt i om mascaran plötsligt var över hela ansiktet.

Nåja hörni. Det här var det, det här var mitt halvår i Finland. Nu hoppas jag att Göteborg är redo för mig.

/Jennifer, torkar tårarna, snyter näsan och funderar på att ta bort bloggar utomlands från bloggens header…