Hej och hejdå och undra vem som står näst på tur.

Allt som var sprang iväg till närmsta kust, letade upp havet, en strand och rann ut i sanden. Så som det gör ibland.

Medan nya saker tar fart och sätter vid. Ett frö kommer att leta sig ner nånstans i marken och snart brister knopparna sådär härligt ont igen.

Det handlar om kärlek. Det handlar alltid om kärlek. Detta underliga fenomen som orsakar sorg och smärta men också ofantligt mycket lycka. Och kärleken är egentligen aldrig komplicerad, det är vi människor som är det. Vi gör misstag och ibland gör vi inte ens det men det blir fel ändå. Vi glömmer säga en sak och säger något annat som är fel. Vi är så bra på att hitta fel, hos oss själva och varandra. Hur vore det om vi litade lite mer på varandra och alltid talade sanning? Då skulle vi inte behöva tvivla. Men istället lär vi oss att inte lita på någon. Och så ljuger vi och undanhåller och ingen vet vad som egentligen stämmer.

Men vi lär oss att leva med det. Vi lär oss att älska och falla, att gå igenom sorg och emellanåt uppnå maximal lycka. Och mitt något svala hjärta hoppas egentligen på att en dag få komma till liv igen, som den där första kärleken som inte var likt något annat varken tidigare eller senare upplevt. Tills dess intalar vi oss att kärleken är överflödig och att det som egentligen alla vill ha är närhet. Någon som håller en om ryggen när det behövs och klappar en kind där det faller en tår, eller kysser ett par längtande läppar och låter oss glömma allting för en stund.