God natt.

Klockan är precis tjugotre nollnoll och jag har fastnat vid min lilla pärla till Macbook, det var längesen vi hängde, med franska låtar från Spotify och vid mina egna texter. Jag vet inte om man får eller bör säga sånt här men jag imponeras ibland av det jag skrivit. När det gått några månader eller år och jag läser igenom gamla texter kan jag tänka wow, har jag skrivit detta? Inte nödvändigtvis synonymt med att det är helt awesome texter, men att vara allt för självkritisk kan nog inte vara helt hälsosamt, så jag tycker det är okej.

Här är några utdrag från en text ni inte kommer få läsa, aldrig någonsin. Förutom kanske i en framtida bok när allting preskriberats och kan göras om till historier, som om de aldrig riktigt hänt.

“Jag skriver för att minnas, minnas historien och detaljerna. Men hur skulle jag någonsin kunna glömma de veckor som passerat?”

“Ångest. Jag hade bara snuddat vid ordet tidigare, jag hade aldrig upplevt det förrän den söndagen. Söndagen efter lördagen. Hade jag fått välja hade jag inte vaknat upp den morgonen.”

“Vi drack vin, jag spillde ut vin och vi blev fulla.”

“För det är så det känns, rätt, fast det är så fel.”

Och nu måste jag sova.