God morgon Sverige, vintern och kaffe, med tankarna på Indien.

Det spelar ingen roll var man varit, känslan av att komma hem är alltid densamma. Det känns precis som vanligt, som om man aldrig varit någonstans. Men i samtal med vänner och bekanta har man nya historier att berätta och visst tittar man på allting lite, lite annorlunda, men det märks knappt.

Fönsterputsaren är här just nu och jag tänker att han och jag, vi är lika. Det finns ingen klass-skillnad mellan oss. I Indien är det annorlunda, där skulle han ha varit många steg under mig, särskilt eftersom jag är vit. Han skulle vara en fattig man som kämpade hårt för sitt leverne. Samtidigt som han var lyckligt lottad jämfört med många andra, han hade ju ett jobb, en lön.

I lördags vaknade jag upp i hans armar (inte fönsterputsaren såklart, min Ns armar) i det här kaotiska och obegripliga landet Indien. Idag vaknar jag upp i ett vitt Göteborg, i ett lugnt och tryggt Sverige. Jag dricker en kopp kaffe, tittar på Nyhetsmorgon och tänker att jag åker nog tillbaka dit snart, mitt hjärta har ju liksom stannat där.

Det är dock otroligt skönt att inte behöva tänka på att myrorna kommer invadera maten om jag lämnar den framme, duscha varmt, kunna slappna av till total tystnad, luta sig tillbaka i ett rent och hemtrevligt hem och njuta av vackra hus. Osv.

Ska snart berätta mer om de sista dagarna i Indien, för den här gången. Ha en fin tisdag mina vänner!