FÖLJ:
Jennifer Sandström
Jag hjälper dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.
För vi alla går igenom sånt, vi alla kan må så
Klockan är elva, det är torsdag och man har just druckit en mojito på en bar någonstans i en stad man bott i fyra månader nu. Och man står på en busshållplats och tårarna rinner och man orkar inte bry sig. Man sitter på bussen, orkar inte ens försöka gömma sig bakom hoodien. Utan man bara gråter och skiter i att det är in the public och kanske egentligen sjukt märkligt. Det gör så ont. Och man orkar inte vara glad när allting känns så fel. Trots att man senast idag hörde från en gammal vän som gått igenom ett helt helvete det senaste året. Och en annan kär vän har anledning nog att må kasst. Det gör att man känner sig så himla patetisk. För att det man gråter över är värdsliga saker i jämförelse. Men när man känner sig trasig, när man gång på gång sviker sig själv. Då är det så det känns. Hur fucking awesome man än är.
Men ni, ni måste veta att det inte är synd om mig. Och jag uppskattar era alltid värmande ord, men det här är inte ett rop efter dem. Det här är bara exakt vad det är, ett förvirrat och ont hjärta som är tjugotvå år gammalt och som vet att det kommer att kännas bra igen. Det känns bara vettigt att vara öppen med att livet inte är smärtfritt, och att man ibland tror att man ska gå sönder.
Det hade kunnat vara ett inlägg om sushi och att mojitos på torsdagar är en bra idé. Det hade kunnat vara jag har haft en fin dag, god natt, vi hörs i morgon. Men nu blev det istället exakt hur det kändes när jag sa hejdå och satte mig på bussen hem.
7 svar
Himla fint skrivet. Men det är sant, och det är fint då det verkliga får synas och inte bara den fina ytan :)
Tacktack Ida, vad glad jag blir att du tycker det <3
Hoppas det känns bättre snart:)
Alltså, jag brukar också tycka jag är superpatetisk när jag är ledsen och jag har kompisar som har gått igenom värre grejer. Men till och med min kompis som har varit med om hemska grejer säger att det är så det ska vara ändå. “Mindre” grejer är ju också jobbiga:)
Kramis!
Jag tror att det är precis vad man måste låta sig själv göra: känna det man känner. Om man bara klandrar sig själv för att man inte har någon anledning att känna som man gör, då kommer det ju definitivt inte att kännas bättre. Talar av egen erfarenhet, varför kan man så sällan bara vara snäll mot sig själv? Men jag börjar bli bättre på det, och på att både låta mig själv känna och att lita på att det går över. För det gör det ju alltid. :-)
Så klokt skrivet Evelin – och det är fint att känna att man börjar bli bättre på något, för allting är ju en process och sker inte över en natt. Jag gillar tanken av att tillåta sig själv att känna och verkligen känna allt, bra och dåligt. Kram!
Ja, precis. :-) Det är väl det man måste göra, låta sig själv känna allt, för att leva livet fullt ut och allt det där… Men mest av allt är det ju viktigt för att kunna beskriva så många känslor som möjligt på ett så trovärdigt sätt som möjligt i en framtida författarkarriär. ;-)
(Ja, jag resonerar seriöst så ibland när jag mår dåligt.)
Hahaha alltså!! Tycker det var ett sjukt bra tips. “Okej jag mår skit nu men då vet jag iaf exakt hur det känns och kan skriva om det – yes!!” – det är ju hur smart som helst :) ska komma ihåg det framöver.