FÖLJ:
Jennifer Sandström
Jag hjälper dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.
Flygtur över Helsingfors eller: när jag tvingar mig själv att göra läskiga saker
Slå igång Top Gun Anthem och följ med på en flygtur över Helsingfors.
Spola tillbaka tiden två veckor, till den 3:e augusti. Det är fredag förmiddag när jag plötsligt får ett sms från Kugge:
“Hallååå! Lust att hänga med på en flygtur den 21 augusti?? 😊😘“
Och jag är kanske inte den som behöver särskilt mycket betänketid, eller jag är snarare den som inte riktigt tänker efter före. Så jag säger bara DET SKULLE VARA JÄTTEKUL. Min kille är också välkommen men tackar av diverse anledningar nej, men jag har inga diverse anledningar som gör att jag inte kan följa med. Så ja, jag tackar ja. Jag försäkrar mig dock om att “Det är inget konstflygande upp och ner och i loops och grejer eller? (jag blir ju så lätt åksjuk….)”. Nej, inget sådant. Okej, pjuh, I'm in.
Spola fram igen till tisdagen den 21:a augusti, igår. Vi hämtar upp Kugges kompis Hanna och åker ut mot flygfältet i Malm. Åh, spännande, vart ska vi flyga? Är det kallt i planet tror ni? Undra hur litet det är? Vi kommer fram, kliver ur bilen och känner liksom hur någon sorts nervositet börjar krypa litegrann i kroppen. Men vi är mer förväntansfulla än nervösa.
Det är ett litet plan. Alltså inte det galet coola planet på första bilden (ett gammalt Finnair-plan), utan ett plan med plats för oss fyra. Kugge tar plats som co-pilot, jag och Hanna tar de två bakre sätena. Ett litet trappsteg hjälper oss upp på vingen och så får man liksom krypa in i planet. Hörlurarna sitter tajt och stämningen infinner sig genast. Det här har jag gjort förut. Har flugit helikopter i svenska fjällen, över Grand Canyon och upp till en glaciär på Nya Zeeland. Med samma sorts hörlurar, samma spännande känsla. Men ett sånt här litet plan, nej det har jag inte testat förut.
Piloten leder oss igenom några grundläggande säkerhetsinstruktioner. Här är handtaget om ni måste öppna dörren. Va, öppna dörren? NÄR DÅ? Nej okej, inte i luften. På marken, när vi landar, ifall vi snabbt måste ut. Okej, det röda handtaget och den röda lilla måste också upp – got it. Fler frågor? Ehh, är det något vi absolut inte får göra? Nä. Okej, då är vi redo.
Piloten har koll. Han jobbar vanligtvis som flyglärare så det känns tryggt. Han knappar igång grejer, ser till så att vi hör varandra i lurarna. Flygplanet börjar brumma, får brumma en stund och sen rullar vi ut på startbanan. Vi lättar från marken och vinden fångar upp oss på en gång. Det blir en skakig start, för det blåser idag.
Och så minns jag. Jag blir ju så lätt åksjuk. Inte bara av att göra “loops och grejer” – utan av allt som är lite ur balans och kittlar i magen.
Vi guppar upp upp i luften. Guppar fram på vindarna, genom den lätta turbulensen. Och flyger ut över Helsingfors, ut över havet, ut mot Kugges landställe. Jag, jag fokuserar på horisonten och tänker varför gör jag sånt här varför lär jag mig aldrig. Om jag var lite nervös innan så försvinner det genast, för allt jag kan koncentrera mig på är att: 1. se på det vackra landskapet under oss, så vackert det är i solens ljus som är påväg ner och 2. inte börja må illa, horisonten är min bästa vän.
Men tänker också att det egentligen är bra att göra sånt som är lite läskigt och obekvämt. Jag sitter tyst, klagar inte och jobbar med tankens kraft. Jag vet att tankarna hjälper. Tankarna, andningen och horisonten.
Och kolla här, Helsingfors centrum! Ser ni den stora vita kyrkan till höger? Och Brunnsparken till vänster?
Det går bra. Turbulens lugnar sig och vi glider fram ganska lugnt. Ut över Esbo, Helsingfors grannkommun i väst. Men så når vi Kugges landställe, där hennes föräldrar är. Så vad måste vi göra? Vi måste svänga så att hela planet lutar i en 90 graders vinkling – så att vi kan vinka. Såklart måste vi det. Och jag tänker ÅHNEJ. Men det här är Kugges flygtur, först och främst, så jag är tyst och säger inget ens när vi kör ett andra varv. + att det är lite kul att kolla på huset där nere på marken, hejhej Kugges föräldrar.
Sen vänder vi tillbaka mot Helsingfors och Kugge tar över rodret en stund, för första gången i sitt liv. Känns tryggt med flygläraren som sitter bredvid, även om Kugges flying skills inte alls är särskilt illa. Men tillslut säger jag ändå ni får gärna köra så lugnt som möjligt, för jag mår liiite illa. Hehe. Så den riktiga piloten tar över, just in case liksom. Det blåser ändå en del och han verkar kunna navigera fram bra mellan vindarna.
10 minuter senare, eller kanske en kvart, landar vi med en mjuk duns på landningsbanan och jag andas ut.
Adrenalinet rusar lite i allas kroppar och min stackars hjärna kan äntligen återfå sin balans och återgå till normalläge.
Och visst syns det i våra ansikten, att vi just susat fram i ett litet litet plan, över trädtoppar och hustak?
Bak på planet står det OH-WOW (haha) men här modellen på planet: DA40 NG. Det står att det är “Super low fuel burn” så kanske kan man anta att det är ett miljövänligt alternativ? ;)
Hela den här upplevelsen är lite samma känsla som när jag hoppade fallskärm (skrev då om det som skydive slash skräckupplevelse): ascoolt, men det här behöver jag kanske inte göra igen.
21 svar
Men det var väl en trevlig upplevelse! Den fick mig att komma ihåg den gången jag studerade i Borås och där på internatet bodde en man som var nybakad pilot på just sådana små flygplan som ni var ute med. Han behövde flygtimmar och den som var intresserad fick följa med och det var jag ofta. Jag minns också att jag fick styra flygplanet några gånger. Det hade jag glömt bort men när du berättade om Kugges styrning så kom jag ihåg. Kul med sådan små flygplan, man ser så bra, men vete sjutton om jag inte valt den gamla DC-3an på första bilden för en åktur.
Ja, den hade kunnat vara lite trevligare utan snurrigheten/illamåendet – men det var spännande i alla fall ;)
Vilken kul möjlighet att få hänga med fler gånger. Det kändes inte läskigt att han var helt ny? Och ja, det verkar vara helt okej tydligen att låta någon icke-flygkunning testa styra, hehe.
Tror också det gamla planet hade varit lite häftigt. Om man törs hoppa in i ett gammalt plan förstås??
Undrar ibland – blir inte folk som reser mycket eller typ många influencers som flyger flera gånger i veckan rädda för turbulens? Liiiiivrädd och har fått panik nästan några flygresor.. efter förra resan känner jag fortfarande ångest av tanken på att flyga. Turbulens ger mig dödsångest verkligen.
Men kul upplevelse hehe :)
Tvärtom för mig. Man vänjer sig. Men kanske inte är så för alla. Och flygplan pallar en hel del. Vingflexen på, till exempel, en Boeing 787 Dreamliner är enorm! Läs mer här:
https://www.wired.com/2010/03/boeing-787-passes-incredible-wing-flex-test/
Citat: “During the test, the wings on the 787 were flexed upward “approximately 25 feet” which equates to 150 percent of the most extreme forces the airplane is ever expected to encounter during normal operation.”
Tycker inte det är turbulens när man flyger så ofta, men när det är det så är det förstås lite läskigt men jag tänker mest att det är normalt. Jag har nog inte varit med om någon riktigt ordentlig turbulens, det skulle kanske vara lite obehagligare. Min kille påstår att det inte märks av lika mycket om man har brusreducerande hörlurar, så det kanske är ett tips ;)
SPÄNNANDE!!! Men VARFÖR låt han flyga Kugge??? WHAT? Är hon i träningen eller va? :D
Men bilderna är så fina! Speciellt dom där lilla segelbåtar i rad :)
Det är tydligen okej att göra det, jag var på en dejt i våras med en kille som flög och jag hade fått testa styra en stund om det inte varit för att han kände en liten obalans i nån spak :)
Åsa, obalans i någon spak :O Sånt man inte vill höra när man ska flyga, hehe.
ELLER HUR!!!! Jag trodde han skojade först. Det gjorde han inte.
Haha guud! Dubbel nervositet på den dejten? ;)
Jag tyckte ärligt talat att det var lite tråkigt efter de första minutrarna….
Flög ni inte över något vackert eller så då??
Jovars, men att stirra på samma så länge lixom. Små plan har ju samma känsla som stora plan, att det går så himla långsamt :)
Hahaa! Fast som Dryden beskrev det så tycker jag de nog har lite mer närvarokänsla, på gott och ont ;)
Haha, ja som Åsa svarade här så är det tydligen helt okej! Hehe. Alltså, måste berätta om segelbåtarna sen när vi träffas i morgon!!
Alltså planet på första bilden! <3
Men spännande! Trots att jag nog inte skulle ha pallat det själv (jag som får svindel av att åka rulltrappa eller hoppa på trampolin).
Haha rulltrappa till och med! Nej då ska du kanske undvika den här typen av aktiviteter ;) För mig är höjden okej, men just rörelserna problemet.
Ah, DA40! Har flugit i ett sånt några gånger och det är ju helt fantastiskt! Galet fin närvarokänsla och de går ju riktigt bra, de där rackarna. Dessutom är ju bästa flygresorna när man får peka själv vart man vill flyga. ;)
Såklart Flying Dryden har det! Närvarokänsla, det var ett bra beskrivande ord faktiskt. :)
Vilken spännande upplevelse! Jag hade nog varit ganska rädd, haha! Jag tänker att ju mindre plan, desto mer känner man av turbulens m.m…? Och jag hatar turbulens!
Jaa det känns betydligt mer, men samtidigt känns det tryggt när piloten vet vad han gör ;) Man flyger ju till exempel inte om det är för blåsigt eller osäkert, så jag kände mig ganska lugn.