Ett uttråkat hjärta

Kroppen blir sommarvarm i eftermiddagssolen på balkongen och snabbt gör sig tiden för ett år sen påmind. Europa var som hetast när vi bilade från stad till stad, från bröllop till berg och från Belgrad till Budapest. Vi promenerade, sökte skuggan och två veckor blev en evighet.

En uttråkad känsla uppstår, tillsammans med den en upptäckarlust. Till slut kommer det ikapp. Håll mig kvar och snart tröttnar jag.

Jag listar saker jag hatar med den här staden. Får ont i öronen, känner smutsen i lungorna, ser irriterat på medvetna människor som alltid levt här.

Cykelturer i Bilbao, San Francisco och på Nya Zeeland. Vingårdarna som sträcker ut sig. Berg i nya länder. En resa genom Belgien och Frankrike.

De vaknar till liv. Små drömmar som vill blomstra. Det är en längtan jag saknat, som knappt känns bekant.

Jag skulle ha varit i Tyskland nu, det var inte helt säkert, men det var troligt. Antagligen skulle jag varit lite trött. Och kanske på väg till Amsterdam direkt därefter. Samtidigt skulle förberedelserna för Georgien pågå och planerandet för resan upp till midnattssolens land någon gång i augusti.

Hur det känns att vara den som får drömma, men inte kan.

Förstås är det platserna, men lika mycket är det människorna. Oväntade möten, någon som gör avtryck. En skugga av inspiration som dröjer sig kvar, som plockas med hem.

Hur vi återvänder, och hur allting är precis vad det alltid har varit men aldrig blir detsamma igen.