En torsdagskväll i maj.

I torsdags skulle jag möta min München-bästis mitt i stan, vid Marienplatz där det alltid är som mest folk. Jag brukar hata den platsen ganska starkt varje gång jag tvingas passera, trots att det är så vackert. En plats full av turister är sällan en fröjd för ögat. Men i torsdags vid åtta tiden var där en så fridfull och magisk känsla. Solen var på väg ner men vindarna var varma. Jag stod i jeansshorts och linne och med stängda ögon tänkte jag att jag befann mig i Spanien. Och när man inte bara står still och dödar tid genom att kolla ner i sin telefon, utan istället vandrar runt litegrann, så ser man alla fina detaljer.
Bland många glada sommarmänniskor stod ett så himla fint par och spelade och sjöng. De sjöng på spanska och såg spanska ut så det gick väldigt överens med min drömbild om att vara just där. Jag gav de små mynten jag hade, hon sa you have a nice smile. Och så bara stod jag och njöt av deras passion för musiken och hur vackert ögonblick det var. När de spelat klart gick jag fram och frågade var de kom ifrån. Hon var ursprungligen från Polen och han från Peru. Men nu bodde de här. Det var inte en sådan spännande historia som mina tankar kunnat hitta på, och ibland ska man kanske inte döda magin genom att ta reda på det man undrar. Men jag kände mig nöjd att jag gick fram och pratade med dem, för jag vågade nästan inte först. Men när jag får den känslan så måste jag bara göra det.

Sen promenerade vi genom staden och hela den kvällen var så varm och vacker.