Det är de här dagarna vi kommer sakna och längta tillbaka till. Om kanske tio år kommer vi prata om hur det var att vara drygt tjugo. Att sova till lunch om helgerna, äta varje måltid i sängen och då det största bekymmer var vad vi skulle göra till hösten, med hela världen framför våra fötter.
Som den här lördagskvällen i München. Bacon-champinjoner-paj, i sängen.
Eller åtminstone jag kommer minnas tillbaka att livet var just så. Fint och lite magiskt mest hela tiden. Allt som hände. Drama blandat med de högsta lyckotopparna. Skratt och tårar. Saker man trodde aldrig skulle gå över, annat man aldrig ville skulle ta slut.
2 svar
Hur kommer det sig att man glömt bort det dåliga med vissa tider och bara lääängtar tillbaka för att allt var så himla himla bra? Det är bara tre månader sedan jag kom hem från USA men på nåt sätt har jag totalt glömt bort kvällarna jag satt med ett hål i magen för att jag var på fel sida av jorden. Tårarna som rann mer än någonsin förut. Avsaknaden av kramar när jag ville och känslan av att inte vara hemma.
Allt det dåliga är som bortblåst och nu sitter jag här i Sverige med ett nytt hål i magen för att jag än en gång är på fel sida av jorden…
Allting är så himla mycket finare i retrospekt ja. Är det en överlevnadsinstinkt att glömma smärtan och det där jobbiga kanske?
Om man upplever det som du gör, kanske man måste hitta ro i sig själv – så att man kan lära sig att trivas på alla sidor av jorden. Eller vad tror du? kram <3