Dundret Lapland – nya hopp om fjällanläggningen i världsklass

När man bor i en storstad med väldigt gråa vintrar, betalar man nästan vad som helst för ett par åk på skidor nedför ett berg med riktig snö. Få saker känns lika värt som pengarna spenderade på just detta. I ett perfekt midvinterljus. 

Alperna i all ära, jag är extremt förtjust i Österrike och dess berg (och återvänder snart snart). Men få saker kan mäta sig med detta.

En kall vinterdag i slutet av året när himlen klarnar upp lite över Dundret. Snön är fast och mjuk samtidigt, och liksom rejäl. Vilken känsla.

Nya Dundret Lapland

Bara fem minuter med bil från centrum så är du framme vid bergets fot. Här kan du åka utförs, på längden, eller vandra upp för berget på turskidor. Utsikten är oslagbar – när de är klart ser man långt bort till fjällkedjorna i väster och från toppen kan man se till både Sarek och Kebnekaise.

Dundret Lapland är just nu under förändring. Skidanläggningen köptes nämligen nyligen upp av Gällivare kommun. De finns de som hävdar att kommuner inte ska beblanda sig med nöjen(?) som skidanläggningar och att det kommer kosta alldeles för mycket för att vara värt det. Men kommunen själva och gemene man verkar desto mer positiva till att någon äntligen satsar på det lilla berget.

Och jag tror ärligt talat det handlar om att ha rätt person på rätt plats, de som anställts för att driva fjällanläggningen har en enorm passion för skidåkningen i Gällivare – och det ska aldrig underskattas!

Dundrets brokiga historia

Tidigare har alltså anläggningen ägts och drivits av Peter Aasa som köpte (tog över?) Dundret när det i början av 2017 gick i konkurs (att satsa på en stolslift för 50 miljoner var kanske, så här i efterhand, inte en jättebra idé). Det är alltså en utmaning att få lönsamhet i skidanläggningen och hotellet Björnfällan. Hotellet (som hyrs ut mest för långtidsuthyrning till arbetare) ägs dock ännu av Peter Aasa. Men skidanläggningen ligger nu i kommunens händer.

Det vore lite intressant att gräva djupare i detta då det finns en del frågetecken runt företagaren Peter Aasa. Han driver stans nästan enda hotell (men är inte längre VD): Grand Hotel, som tidigare gick under namnet Quality Hotel Lapland men nyligen återgått till sitt gamla namn för att det inte längre är en del av Nordic Choice-kedjan. Det har varit en del drama kring honom tidigare (något lokaltidningarna rapporterat om).

Även om han enligt många gjort mycket gott för Gällivare, så tror jag att hans passion ligger mer i att tjäna pengar än i någonting annat. Det är väl kanske inte något fel med det, men det är lite som när byggherren Trump får i uppdrag att leda ett hel nation (rätt person på rätt plats osv.).

Med det sagt har jag alltså höga förhoppningar om Dundrets framtid.

Mitt största bekymmer (som den marknadsförare jag är) är dock att det nu finns två varumärken/hemsidor under namnet Dundret. Lika katastrofalt som stans turistbyrå som när de bytt ägare också bytt namn – och där de gamla ligger kvar.

Den fantastiska skidåkningen

Skidåkning är både magkittlande och adrenalinpumpande. Jag har tidigare varit ganska rädd för att åka, för att jag inte åkt särskilt mycket på länge och för att jag inte haft helt rätt teknik. Men så förra vintern i Söldens backar fick jag tips av han som var min skidguide. Och jävlar vad det har hjälpt! Kan rekommendera alla som VILL åka slalom men tycker det är läskigt, att ta en kort kurs! Någon timma räcker långt.

Tycker fortfarande det är lite läskigt, det kräver liksom sina benmuskler. Men det är också fantastiskt roligt.

Att åka på Dundret är förstås också en speciell känsla. Här känner jag ju till backarna. Som inte är så långa men duger bra. Särskilt med tanke på snön. Och ja, dagar det ser ut så här!

Mina gamla skidor försvann någonstans bland släkten och alla påskar. Kanske glömdes de kvar? Kanske har någon lånat dem? Men det gör ingenting, de var ändå gamla. Den här gången hyrde jag därför utrustning, för 320kr. Nu funderar jag dock på att köpa pjäxor och skidor för att ha när jag kommer upp.

Även om jag åker till alperna emellanåt känns det inte värt att släpa allting fram och tillbak mellan Helsingfors och alperna eller Helsingfors och Gällivare (hur gör ni andra med skidsemestrar?!). Av den anledningen känns det nästan lika värt att hyra skidor också i Gällivare. Men det beror förstås hur ofta jag tänkt hänga där uppe framöver. Och hur många åk på Dundret som kommer bli av. 

T tycker för övrigt att jag ska testa snowboard (hans gren). Men det har jag gjort som barn och tänkt det gör jag aldrig om. Riktigt svårt att sitta fast med bägge fötterna och försöka ta sig fram på den där brädan. Både upp i liften, och nedför backen.

Lite nyfiken är jag dock på att uppleva exakt hur svårt det faktiskt var, igen. Och med någon som kan förklara för en hur man bör göra… Det får eventuellt bli en utmaning att ta sig an framöver. Men i så fall på en liten kulle här i södra Finland, när jag inte riskerar att slösa bort annan värdefull skidtid i fina backar.

Tack för säsongens första dag, Dundret! Vi ses väl snart igen?

FÖLJ:

8 svar

  1. Jag kör egna pjäxor pga skönt att veta att man får att par som är sköna och går hyfsat lätt att ta med, men hyr skidor just pga mecket med att frakta dem, och även att slippa underhålla dem (valla osv)

  2. Åh, jag testade åxå snowboard nån gång på nittiotalet men tyckte det var asläskigt att sitta fast med båda fötterna. Å andra sidan åker jag inte utför heller, skulle definitivt ta en kurs om jag skulle få för mig att åka till nån skidort nån gång!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.